1,2K

Till och med i industritoppen ifrågasätter man den eviga tillväxten, men så länge nerväxtrörelsen inte kan erbjuda en övertygande dramaturgi, kommer tanken inte att slå igenom, menar forskaren Annukka Berg.

– Vi har misslyckats. Och jag känner mig delskyldig. Om den allmänna samhällsdiskussionen om degrowth i t.ex. medierna endast handlar om ifall bruttonationalprodukten (BNP) borde växa eller minska – då har vi misslyckats.

Det säger Annukka Berg som på våren 2012 disputerade med sin avhandling The Multiple Faces of a Sustainability Strategy: Analysing Finland’s Programme to Promote Sustainable Consumption and Production inom ämnet miljöpolitik vid Helsingfors Universitet. Annukka Berg har en lång erfarenhet av gräsrotsarbete i en mängd olika medborgarorganisationer. År 2010 frivilligjobbade hon t.ex. som ordförande för Finlands Naturskyddsförbunds projekt för en hållbar ekonomisk modell i Europa. Projektet resulterade i konferensen Growth in Transition inför en fullsatt sal i Gamla Studenthuset i Helsingfors i september 2010. Konferensens huvudtalare var Tim Jackson, Serge Latouche och Peter Victor. Samtliga talare hade under de senaste åren publicerat inflytelserika böcker i vilka de ifrågasatt och kritiserat besattheten av ekonomisk tillväxt, samt försökt komma med hållbarare alternativ.

Det här är också skillnaden mellan den gamla och nya vågens tillväxtkritik. Diskussionerna på 1970-talet handlade främst om gränserna för ekonomisk tillväxt och den ständiga ekonomiska tillväxtens omöjlighet. I och med nya vågen ligger fokus minst lika mycket på att fundera ut socialt rättvisa och ekologiskt hållbara altarnativ och samhällsvisioner. Konferensen fungerade som startskottet för tillväxtkritikens nya våg i Finland. Det var då man i Finland började tala om nerväxt. Berg menar att en sak som debatten om nerväxt lyckats med är att starta bredare diskussioner om möjligheten och önskvärdheten i att sträva efter evig tillväxt.

 

Brist på helhetssyn

Denna tillväxtkritikens nya våg och diskussionerna om nerväxt spelar även en central roll i Bergs doktorsavhandling. I avhandlingen som består av fyra artiklar har Berg granskat Finlands program för hållbar konsumtion och produktion (KULTU) som koordineras av Miljöministeriet. Hon har intervjuat experter som deltog i programmet och analyserat dess centrala dokument. Experterna representerade industrins intresseorganisationer, miljöorganisationer, forskningsinstitut, universitet, samt övriga ministerier.

Tillväxtdiskussionen får ett allt större fokus i de senare artiklarna. Berg säger att hennes intresse för forskningen och litteraturen kring tillväxt och nerväxt växte ju mer hon läste.

– I något skede tyckte jag att det verkade ganska konstigt att de i litteraturen om hållbar konsumtion främst talade om den relativa nyttan per konsumerad enhet, så att varje produkt blir lite mindre belastande. Men av någon anledning verkade ingen prata om den totala belastningen, den totala konsumtionsmängden. Det var någonting som jag saknade. Så jag började se mig omkring.

 

Ingen berättelse

Den mest direkta och påtagliga bidragen till nerväxtdebatten gör Berg i avhandlingens fjärde och sista artikel The paradox of growth critique: Narrative analysis of the Finnish sustainable consumption and production debate. Konklusionerna i artikeln är en aning överraskande. Berg och hennes handledare, professor Janne Hukkinen, menar nämligen att tillväxtkritiken kan ha haft en motsatt effekt. Det vill säga att kritiken inte har lett till en minskad tillväxttro. Tvärtom, kritiken kan ha lett till att människor klänger sig fast allt hårdare vid strävan efter tillväxt.

Det här är kanske ändå inte så konstigt. Då ens värderingar kritiseras, tenderar man att hålla fast vid dem allt hårdare för att försvara dem. Men så enkel är bilden inte här. Berg menar nämligen att så gott som alla medlemmar i programmet, även från industrins intresseorganisationer, ifrågasatte tillväxten till en viss mån och upplevde att strävan efter tillväxt var på kollisionskurs med tanken om hållbar utveckling. Det fanns därmed en viss mottaglighet för lösningar som baserar sig på annat än att bruttonationalprodukten ständigt måste växa. Paradoxen som Berg och Hukkinen skriver om är att detta ifrågasättande och mottagligheten bland t.ex. representanter för industris intresseorganisationer inte leder någon vart. Trots att de verkar sympatisera med en mängd ”nerväxtprat”, fungerar den kritik gentemot tillväxtsträvan och tillväxtalternativet som nerväxtdiskussionerna för fram, på ett motsatt och icke-önskat sätt: den förstärker tillväxtalternativet. Enligt Berg är den huvudsakliga orsaken till det här att nerväxt saknar en bra berättelse.

– En berättelse har en början, en mellandel och ett slut. Nerväxt har ingen sådan berättelse. Och så länge degrowth endast består av en samling av kritik, kommer den här kritiken bara att förstärka den rådande tillväxtberättelsen. I brist på en bättre berättelse kommer människor att hålla fast vid den som är bekant.

 

Nerifrån upp

Den dominerande tillväxtberättelsen säger olika saker beroende på vem man frågar, men grundtanken är att tillväxt är en nödvändighet; vi klarar oss inte utan den. Att denna berättelse kanske inte är särskilt bra eller ens möjlig i ett längre perspektiv spelar mindre roll så länge det inte finns en konkurrerande berättelse. Bristen på en konkurrerande nerväxtberättelse i materialet kan kanske delvis också förklaras med tidpunkten under vilken materialet samlades in. Berg säger att största delen intervjuerna genomfördes under åren 2007, före ”degrowth”, ”tillväxtkritikens nya väg” eller vad man nu vill kalla det, fanns i Finland. Att termen i sig inte fanns i Finland är inte väsentligt, men att diskussionerna som termen tog med sig aktiverades först senare, är desto viktigare. Sedan dess har alternativen till tillväxtsträvan blivit allt fler, och möjligheterna för att konkurrerande berättelser skall kunna uppstå allt bättre.

En hurudan berättelse borde då nerväxtrörelsen ha? För att bättre förstå problematiken med en ”nerväxtberättelse” och avsaknaden av en sådan, bör man komma ihåg att nerväxt är en rörelse med många starka rötter inom både aktivism och forskning, men utan några ikoniska skrifter. Den rådande tillväxtberättelsen skrevs främst under en tid då ”författarna” (professorer och andra tänkare) var betydligt färre och troligtvis lättare kunde enas om en berättelse i sina skrifter. Deras sätt att skriva berättelsen hade ett uppifrån-neråt-perspektiv medan nerväxtrörelsen ofta arbetar med ett nerifrån-upp-perspektiv. Då en stor mängd människor runt om i världen på olika sätt gör nerväxt till vad det är, uppstår en utmaning i att skapa en entydig berättelse. ”Degrowth” är mer ett samlande begrepp än ett koncept som skall säljas och exporteras. Det handlar om många samtidiga strategier.

 

Kristoffer Wilén