Foto: Cata Portin
Vem är rädd för Virginia Woolf har inte förlorat sin udd. Svenskis sätter en snygg egen prägel på klassikern, men spelar bort en av de fyra karaktärerna.
Svenska Teatern i Helsingfors tar sig an en av de stora moderna klassikerna med Edward Albees Vem är rädd för Virginia Woolf. Ursprungsuppsättningen chockade år 1962 kritiker och publik med sitt råbarkade språk och sin naket uppriktiga porträttering av både sexuell lust och stormiga parrelationer. Det mångbottnade och finurliga relationsdramat sågs också som en kritisk granskning av det amerikanska samhället, där illusioner och fasader ofta är viktigare än de smutsiga realiteterna.
Pjäsens ytliga chockvärde, som att någon vågar säga ”screw you” på scenen, går förstås förlorat i dag då fittor och kukar är vardagsmat för teaterpubliken, men i övrigt har innehållet inte förlorat sin udd. Den över tre timmar långa pjäsen utspelar sig under en sen natt hemma hos det äldre paret George och Martha, som bjuder in mannens yngre kollega och dennes fru till ett brutalt parti relationsschack, påeldat av kopiösa mängder starksprit och mörka personliga hemligheter. På klassiskt Shakespeare-manér drivs de fyra kombattanterna allt djupare ner i en spiral av illusioner, lögn, otrohet och högmod. Det intet ont anande unga paret Nick och Honey kan inte föreställa sig vilken häxkittel de stiger ner i. Värdparet bara väntar på att få ny bensin till sitt sadistiska och självdestruktiva kammarspel, gött av brustna drömmar, självömkan och en trasig relation. När allt slutligen rämnar är det fyra sönderslagna och desillusionerade, men kanske ärligare antihjältar som symboliskt vandrar iväg mot gryningssolen som stiger över slagfältet.
Ny maktfördelning
Pjäsen har på senare år satts upp i tre uppmärksammade versioner i USA, den senaste hade premiär passligt till 50-årsjubileet i september. Mest känd är kanske ändå filmversionen från 1966 med Liz Taylor och Richard Burton i huvudrollerna – filmen är den enda som nominerats i alla Oscar-kategorier. Gemensamt för de allra flesta uppsättningar är att det varit den högljudda och dominanta Martha som stått i centrum, trots att den hunsade George i slutändan varit den som hållit i trådarna. Därför är det intressant att i Svenskis version se teaterchef Johan Storgård i den rollen. Storgårds George matchar sin Martha slag för slag och gör den emotionella och intellektuella boxningsmatchen till en jämn rysare från första minut. Det är de facto oftare Anna Hultins Martha som framstår som den mer sympatiska figuren. Men häri ligger också en av pjäsens svagheter. Då George och Martha från början etableras som jämnstarka karaktärer, tappar den norske regissören Piotr Cholodzinski bort en del av nyanserna och dynamiken. Den latenta kärlek och värme som i manuskriptet finns bakom de ömsesidiga pikarna i början av historien försvinner och det är öppet krig från första repliken.
Haltande Honey
Storgård och Hultin är lysande i sitt samspel då de kvicka replikerna avfyras över scenen. Lika imponerande är Henrik Heselius i rollen som Nick. Heselius unga och bildsköna karaktär är ingalunda någon duvunge som blir offer för omständigheterna, utan ger sig villigt med i det smutsiga spelet, ibland nästan lika sniket som värdparet – och där ligger den kanske mest intressanta aspekten i Cholodzinskis version. Tyvärr leder det också till att Beata Harjus naiva Honey blir utspelad från planen direkt och det verkar som om regissören inte riktigt vetat vad han skall göra av henne. Den grå musen som i fyllan blir fnittrigt vulgär och går över styr har i den här uppsättningens ramar blivit fullständigt IQ-befriad. Det känns snarast som om Nick har gift sig med en lobotomipatient.
Det är också möjligt att det är en generations- och kulturklyfta som spökar i Harjus porträtt av Honey. En del av hennes på pappret imbecilla uttalanden härrör sig från den pryda medelklassfrun i USA på 50-talet, som hellre slätar över saker och ting med tvetydiga artighetsfraser och låtsasförvånade utrop än talar om dem med deras rätta namn. Detta gör att hon i rätt tolkning är en karaktär som hämtar en del tyngd också till det sociala rävspelet (se t.ex. Sandy Dennis Oscarvinnande filmprestation). När de här fraserna i Harjus tolkning uttalas ärligt och bokstavligt framstår hon som en fullständig idiot. Harju själv verkar också ha haft svårt att ta till sig rollen och hon agerar ställvis ofokuserat. Det här gör tyvärr att de farsartade elementen i pjäsen framhävs, och får ytterligare stöd av Storgårds expressiva uttryck.
Fint samspel
Trots att det haltande porträttet av Honey gör föreställningen ofrivilligt komisk, och trots att Storgård tar ut svängarna lite väl mycket i sin ironiska framställning, är det ändå att gå för långt att som vissa recensenter avfärda hela uppsättningen som en fars. Anna Hultins porträtt av Martha är mästerligt, speciellt i de partier där fasaden rämnar och all sorg och smärta lämnas ut för publiken att se. Samspelet mellan trion Hultin-Storgård-Heselius är en fröjd att följa med. Den sparsamma scenografin på Amos-scenen understryker det nakna uttrycket i pjäsen och ljusanvändningen är smakfull och subtil. Svenska Teaterns Vem är rädd för Virginia Woolf är i sina bästa stunder en gripande och omskakande teaterupplevelse.
Janne Wass
Svenska Teatern: Vem är rädd för Virginia Woolf. Manus: Edward Albee. Översättning: Östen Sjöstrand. Regi: Piotr Cholodzinski. Scenografi: Brage Jonassen. Dräktdesign: Tove Berglund. Ljusdesign: Tom Kumlin. Ljuddesign: Anton Lindblom. I rollerna: Anna Hultin, Johan Stor-gård, Henrik Heselius, Beata Harju.
