Lucina går i sexan och är ganska osynlig i klassen. Hon har få vänner och föräldrar som ständigt arbetar. För att fly från den trista verkligheten brukar hon teckna, särskilt mytologiska figurer som hon lägger ut på sin blogg.

Jenny Wiiks debutroman Bildbindaren ansluter sig till den populära genren fantasy för ungdomar, med Maria Turtschaninoffs författarskap som ett annat finlandssvenskt exempel. I denna äventyrsberättelse finns egentligen fyra världar. Två av dem består av Lucinas vardag i skolan och hemma, samt internet- och bloggvärlden. Den senare kan verka skrämmande, men fungerar också som en fristad där Lucina kan utveckla sina konstnärliga färdigheter.

Efter att ha publicerat ett självporträtt på sin blogg hamnar romanens hjältinna i en annan värld, Weorold. Där möter hon den politiskt aktive unge mannen Aldebaran, som för henne till Gamla Mila i Beonor. Staden visar sig vara ett slags medeltida samhälle där de rika människorna härskar över de fattiga analfabeterna och där djurmänniskorna, kallade djurshor, köps och säljs som slavar. Genom att använda sig av mineraler och färger kan de lärda konstnärerna öppna portaler till bildvärlden.

I Beonor kan estetisk perfektion bli någonting farligt och en vacker tavla kan fungera som ett maktverktyg. Bildkonstens påverkan på människan är alltså helt central i romanen, vilket gör att författarens egna illustrationer blir extra betydelsefulla.

En intressant bifigur i Bildbindaren är pojkflickan, som gestaltas av två personer: den mobbade Marja som går i Lucinas klass och den modiga och påstridiga Deianira i Beonor. Detta kan stå som ett exempel på författarens sätt att länka fantasivärlden till Lucinas verklighet. Både Marja och Deianira blir också ifrågasatta för sina avvikande personligheter.

Detta är en välskriven debut och Wiik lyckas skapa en trovärdig värld. Det är just i beskrivningarna av livet i Gamla Mila som språket blir som mest målande. Däremot har författaren inte lagt ner samma krut i kapitlen som handlar om Lucinas vardag. Det mer sparsmakade språket kan i och för sig fungera som en gråaktig kontrast till den färgsprakande världen Beonor, där också den största delen av romanen utspelar sig.

Historien är spännande och innehåller de flesta ingredienser som ett fantasyäventyr ska ha. Vissa delar av berättelsen hinner ändå bara börja. Motståndsrörelsens hemliga arbete och konflikterna kring detsamma lämnas lite väl abrupt åt sitt öde. Äventyret innehåller också en del andra lösa trådar, vilket får mig att undra om författaren medvetet har gjort plats för en uppföljare.

En fantasyberättelse säger nästan alltid någonting om vår egen värld. Detta gäller också Bildbindaren, där bland annat slaveri och politiskt motstånd är en del av vardagen. Det är lätt att dra paralleller från fantasysamhället till vår egen historia, och för all del, till vår nutid. Lucina inser i ett skede att människorna i hennes egen värld inte heller alltid behandlas jämlikt.

 

Elin Rosén


Lämna en kommentar