Inget liv går som på räls – ens i USA

av Per-Erik Lönnfors

En familj på Svenska teatern är en viktig pjäs, en uppgörelse med den amerikanska drömmen. Dramatikern Tracy Letts visar hur hålen i framgångsmyten urholkar den enskilda familjen, men i en annan tid än när Arthur Millers handelsresande dog eller när Mad Men levde ut på Madison Avenue. Det är en mycket amerikansk pjäs som avslöjar ”the exclusive worship of the bitch-goddess Success” som William James utpekat som USA:s nationalsjukdom.

En Familj handlar om familjen Weston som samlas i ett sunkigt gammalt hus där poeten och läraren Beverly ugglar tillsammans med sin cancersjuka och pillerätande fru Violet. Hit kommer deras vuxna och utflugna döttrar Barbara, Ivy och Karen samt svärsöner, barnbarn och Violets syster Mattie Fae. Då Beverly plötsligt försvinner börjar en trasslig familjehistoria så småningom nystas upp.

Pjäsförfattaren Tracy Letts har öst ur sin egen familjehistoria men också läst in sig på den blomstrande amerikanska självterapilitteraturen. Den neurologiska vetenskapen har gett dramatiken andra karaktärer att leka med än när Shakespeare lät Caesar indela människorna i feta och magra.

I filmen Sideways användes vindruvor som metaforer för människotyper. Cabernet Sauvignon är den robusta plantan som klarar sig i alla väder och som ger pålitliga och prisvärda viner. Pinot Noir är däremot en ömtålig sort som kräver ”love and tender care” men i gengäld ger utsökta drycker. Hos Tracy Letts har druvorna ersatts av hormonerna adrenalin och cortisol. Det förra ger aggressivitet som vapen mot fysiska hot, det senare skydd mot emotionella attacker. Sådana förekommer i överflöd i En familj. Men i längden ger ett övermått av cortisol depression och oförmåga att njuta av livet. Psykologiseringen återspeglar samhället och tidsandan.

Den amerikanska ”hur-litteraturen” toppades för ett par generationer sedan av Dale Carnegies How to Win Friends and Influence People och Norman Vincent Peales The Power of Positive Thinking. Daniel Golemans Emotional Intelligence inledde en psykologisk faktalitteratur som i dag behandlar medvetenhet och ”Self Compassion”. Den stora profetissan, vars röst ekar med en satirisk undertext i En familj är Kristin Neff. Hennes grundtes är att inget liv går på räls. Vi har inbillat oss att normen är ett liv fritt från lidanden men i verkligheten är lidandet en omistlig del av livet. Vi skall därför lära oss att leva med våra otillräckligheter och fördra våra plågor med jämnmod.

Är detta att göra en dygd av nödvändigheten när åldern och krämporna smyger på och de västliga ekonomierna kraschar? Det är svårt för generationer som levde under de gyllene decennierna fram till sjuttiotalet att acceptera att det inte bara är de unga familjernas fel att de inte är lika framgångsrika som de själva. På det problemet har USA inget monopol.

Tracy Letts hör till de få dramatiker som kan skildra människoöden mot en samhällsbakgrund. Det resulterar i en välkommen klassisk teater där texten och den slagkraftiga dialogen styr skeendet. Joakim Groth, som själv som dramatiker har skildrat hur mänskor och familjer möter politiska verkligheter, har ett starkt grepp om pjäsen som trots sin längd håller hög intensitet alltigenom. Erik Salvesens scenografi framhäver ett fysiskt förfall som en parallell till familjens och samhällets.

Också Svenska teaterns ensemble har i En familj fått visa vad den kan, och det är inte litet. Sue Lemström är suverän som en i underläge kämpande matriark som till slut vinner men lär sig att ”stark är ensam”. Anna Hultin visar att den handlingskraftiga dottern Barbara är kvinnans moder. I henne ser man häpnadsväckande tydligt modern Violet som ung liksom man i Lemström ser Barbara som gammal.

Barbaras man Bill (Max Forsman) är velig i sin andra pubertet. Veronika Mattson bär i rollen som Mattie Fae på familjehemligheten och är okänslig i sina krav på sin töntiga men empatiska man Charlie (Marcus Groth) och på sin oförsigkomna och hunsade son Lill-Charlie (Niklas Åkerfelt).

Hellen Willberg är trovärdig som Barbaras ogifta och sakliga syster Ivy, medan Åsa Wallenius lever ”här och nu” som den höpsiga och terapiboksläsande tredje systern. Hennes slusk till fästman Steve spelas karaktärslöst skickligt av Mikael Andersson som i en intensiv förförelsescen stöter på femtonåriga Jane (Beata Harju) som i sin tur försöker klara av puberteten bland familjens kvinnliga och intelligenta giftormar.

Den saktmodiga sheriffen Dave (Mitja Sirén) blir ett viljelöst byte som inte vill få pistolen ur hölstret när den påtända ungdomsflamman Barbara sätter in sin attack. Far i huset Kent Sjöman leder oss in i familjestrulet innan han försvinner för att spela det osynliga liket.

En familj ger mycket att tänka på. Kanske ingen klassiker, men lite ditåt.

 

Per-Erik Lönnfors

 

Svenska Teatern: En familj av Tracy Letts. Regi: Joakim Groth, Scenografi: Erik Salvesen. I rollerna: Sue Lemström, Mikael Andersson, Max Forsman m.fl.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.