Drunknande människor. Utsvulten och ödelagd natur. Korruption, slöseri och rent vansinne. Eller, närmare hemtrakterna och mer neutralt: kopplingar mellan politik och industri, personliga prestigeprojekt som pågår länge efter att alla omkring dem insett att nog måste vara nog.

Gruvor och kärnkraftverk är de finska megaprojekten just nu. I Tyskland gäller kampen en onödig tågstation i Stuttgart och det redan ökända flygfältet Berlin Brandenburg International. Lokalinitiativ, Gröna och miljögrupper kämpar emot dem alla, lokalt och globalt. Dammbyggen i Indien, finska pappersfabriker i Sydamerika och IMF-pådriven ”utveckling”, allt det måste bort, det är klart.

Och visst, litet är vackert, människor före profit, rättvis globalisering. Så klart. Men ändå.

Det geniala och förskräckliga i modernismen var och är dess skala. Politiska beslut för gigantiska projekt – vare sig det gällde Suez-kanalen, byggandet av en välfärdsstat eller utrotandet av en ukrainsk bondeklass – kunde överräckas till ingenjörer som återvände med kostnadskalkyler och aktionsplaner. Om Stalin försökte göra sig av med kulakerna i dag skulle han fastna i ett träsk av lokala miljökomittéer som protesterade mot de estetiska konsekvenserna. Varje delmoment skulle läggas ut på entreprenad och kräva ISO 9001-certifiering. Fiskalkonservativerna i det egna partiet skulle slipa knivarna så fort budgeten överskreds ens det minsta. Och gott så.

Men ändå. Jag är oroad för modernismens sak och för megaprojekten i sig. Visst känns det bra när kärnkraftslögnerna kan tryckas ner i halsen på varje urankramare så prislappen blir hängande i mungipan. Eller när Gröna partier går till seger i sitt motstånd mot kolgruvor, kraftverk och socialdemokratiska kukförlängningar. Men hur lär vi oss att baxa igenom våra egna projekt?

Vi kommer att behöva det. För att kunna bibehålla välfärden i världen, kanske för att överhuvudtaget överleva, som civilisation och art, måste mänskligheten ge sig in på ett av sina största modernistiska projekt. Gemensamt är vi tvungna att ställa om vårt sätt att leva, producera och konsumera. Kanske måste vi till och med tänka om begreppet välfärd. Om vi misslyckas, eller till och med lyckas men med fel metoder, finns risken att en konstgjord hungersnöd i Ukraina verkar som småpotatis.

Bland de Gröna i Finland finns det en mängd ingenjörer och teknokrater som ger goda resultat i politiken. Visst, huvudsakligen ligger de på högerkanten och ibland, som under de senaste tjugo åren, känns det som om de tagit över partiet. De kommer från miljö- och processingenjörsfältet – de avgudar effektiviteten, den smala processen, det minskade fotavtrycket, och bär med sig sitt etos in i institutionerna de tar över. De är tyvärr inte de galna teknokratvisionärerna vi behöver när samhället ställs om.

Så finns teknokraternas motståndare, antagonisterna. Vare sig det är perifera Gröna i gummistövlar (redo att skydda sin vildmark in i det sista) eller husockupanter (som inte bryr sig ett skvatt om de gemensamma reglerna utan tar för sig där de kan) är det där som drömmarna om den stora förändringen borde finnas. Det är också här de stora riskerna finns.

Det blir så fel ibland, som när de som säger sig skydda skog och mark ställer sig mot den nya kabeln som skall koppla vindkraften vid havet till fabrikerna inne i landet. En kämpande miljörörelse har lärt sig hur man försinkar och överklagar, stöder det lokala mot det centrala, kämpar för en starkare roll för medborgardeltagande och demonterar storprojekt. Bit för bit, länk för länk, steg för steg. Det svåra är att veta när man skall låta bli.

 

Markus Drake
hör till en tynande antagonistflygel inom de Gröna


1 kommentar

Megaprojektet, ingenjörskonsten och politiken | Markus Drake 14 november, 2014 - 16:41

[…] publicerad i Ny Tid 31 mars, […]

Reply

Lämna en kommentar