Genom konsensuspolitik och pragmatisk förhandling höll fackföreningsrörelsen kapitalismen i schack under en stor del av 1900-talet. I dagens globala och delvis nyliberala värld har rörelsen däremot gått vilse. Nu liknar facket mest ett övergött keldjur, skriver forskaren Mika Helander som ger en historisk överblick.
Vad kan göras för att reglera den globala kapitalismens framfart? Hur skall vi förhindra marknadernas destruktiva envälde och den osynliga handens aga? Hur kan vi skapa ett rättvist och hållbart förhållande mellan arbete och kapital? Och hur ska ändliga resurser fördelas?
Sådana frågor har skapat intellektuellt huvudbry redan i tvåhundra år, sedan Owen, Saint-Simon, Marx, Kautsky och Bernstein. Genom historien har vi sett olika lösningar och tillämpningar som haft varierande framgångar, från det tidiga 1800-talets engelska ludditer till revolutionärer som Lenin och Rosa Luxemburg. Vi har tidvis arbetat individinriktat med upplysning och konsumentrörelser och naturligtvis med romantiska Messiasstrategier, d.v.s. att en stark ledare ska rädda oss från kapitalismens ok. Men på dessa sätt har endast lite åstadkommits när vi i efterskott betraktar resultaten. Upplysningen har visat sig ha en inneboende dialektik, sin egen skuggsida som Frankfurtarna påminner oss om. Konsumentrörelserna har gjort sitt bästa enligt filosofin ”många bäckar små…”, men vi tvingas påminna liberalerna om att priset trots allt ser ut att avgöra. De messianska projekten och deras starka ledarskap är förföriska för begåvade löften, men har också medfört underhållningens seger, självupphöjande stjärnredaktörer med egot som agenda, desillusionerade kappvändare och i värsta fall skrupellösa sektledares ineffektiva revolutioner. Alltid har vi till slut fått konstatera att individen varit ett rätt så svagt och kraftlöst redskap i försöken att reglera det kapitaliska systemet, för individen har i rätt hög utsträckning beslagtagits av kapitalismen.
Vilka av våra samhälleliga och politiska skapelser har då haft någon effekt? Finns det något som kan tygla kapitalismens hejdlösa framfart eller har loppet varit kört redan länge? Har det kanske alltid varit det?
Mycket i nutiden ser dystert ut och ökar pessimismen hos en kapitalismkritisk betraktare. Men en historisk tillbakablick kan kanske erbjuda vissa redskap för att tolka dagens situation.
Trepartsamarbetet
Finland har i den internationella arbetsfördelningen alltid tillhört periferin eller semiperiferin och har alltid varit beroende av globalekonomins centra. Landet har därför också varit mycket sårbart för ekonomins konjunkturväxlingar. Beroendet har tidvis fått karaktärsdrag som liknar bananstaternas predikament, såsom i valfinansieringshärvan för några år sedan då näringslivet köpte politisk framgång. Liknande tendenser ser man i filosofen Pekka Himanens lukrativa kontrakt med statsminister Jyrki Katainens välsignelse, där verklighetsbeskrivningen köpts av hovfilosofer, vars sanning är vetenskapligt ohållbar men belönas furstligt. Konspirationsteorin kunde tänkas utgå från att problemen fabricerats från den globala kapitalismens centra.
Men en helt igenom osjälvständig och svag vasallstat har Finland inte blivit. Partipolitik, förvaltning och organiserad intressebevakning å arbetets vägnar, har nämligen under gångna årtionden visat sig ha en viss verkan i kampen mot kapitalismen. En organisations- och institutionsbetonad strategi erbjöd, i all sin gråhet och tråkighet, ett redskap som inte var helt tandlöst. Kapitalistiska förändringar kunde förvisso inte stoppas, men de kunde tyglas en aning och världen gick inte under.
Att kapitalismen fortlevde var också en existensförutsättning för de reglerande institutionerna, och dessa aktade sig för att slakta en mjölkande ko. På fackföreningsrörelsens politiska agenda har sysselsättning alla gånger prioriterats framom ett systemskifte. Kanske domedagen nalkades, men tills dess skulle åligganden skötas dygdigt och effektivt. Med politikens, förvaltningens och arbetarrörelsens hjälp inrutades världen i små tegar – nationalstater, kommuner och arbetsplatser – som sedan kultiverades enligt förhandlingens och kompromissens metoder. Enligt vissa skedde detta bara till gagn för kapitalismen och de rika, enligt andra också till förmån för (åtminstone en del) försvarslösa, sjuka, åldringar och barn, vilket skapade en förutsägbarhet i det samhälleliga livet.
Kompromissen byggde på det sociala kontraktets filosofi enligt vilken man är tvungen att komma överens. Eftersom den andre inte kan utplånas – man är till och med beroende av honom – så behövs erkännande och förmåga att ta allas önskemål i beaktande, även sådana som går stick i stäv med ens egna. Ett sådant tankesätt var sexigt efter andra världskriget, när samhället låg i spillror och återuppbyggandet kom i gång. I festtal på Hankens 50-årsfest 1949 betonades exempelvis hur småaktigheter och snäva egenintressen lämnats åt sidan och hur alla olika intressegrupperingar börjat jobba för samma, gemensamma återuppbyggandets sak.
Institutionen som skapades fick namnet arbetsmarknadssystemet. Trepartssamarbete blev lösningens namn. Det började med januariförlovningen 1940, då arbetsmarknadsparterna mitt under vinterkrigets kyla erkände varandra som förhandlingsparter. Trepartssamarbetets kröning som primär samhällsdynamo skedde i och med det första inkomstpolitiska avtalet (INPO) 1968 och den befästes med Korpilampi-avtalet 1977. Därefter var samarbetet mellan arbetsgivarorganisationerna, löntagarorganisationerna och landets regering en grundmurad del av Finlands politiska system. Det teoretiska begreppet för detta politiska system var nykorporatismen.
Socialpolitik och sänkta skatter
Situationen hade varit helt annorlunda före kriget – under den tiden erkände de finländska arbetsgivarna inte fackföreningsrörelsen som en legitim representant för löntagarna och som en jämbördig avtalspart. I Estland är situationen liknande idag. Fackföreningsrörelsen var svag i Finland efter inbördeskriget och arbetsgivarna stärkte sina organisationer och relationer till statsmakten. Den arbetsavtalslag som stiftades redan 1924 fick endast begränsad betydelse på grund av det ringa antalet avtal som ingicks.
I Skandinavien hade man däremot börjat ingå kollektivavtal redan i början på 1900-talet. Inkomstpolitiken började också i Kontinentaleuropa före den introducerades i Norden. Ur ett diffusionsteoretiskt och moderniseringsteoretiskt perspektiv kan Skandinavien anses ha legat ett halvsekel före Finland och åtminstone hundra år före de baltiska staterna. Men utvecklingen följer sällan exakt samma spår på olika ställen och specifika historiska situationer bestämmer också utvecklingsförloppet.
I Finland var det kriget och Sovjetunionen, en yttre fiende, som skapade förutsättningarna för en bred samhällelig konsensus. Ända fram till 1950-talet var staten en styrande part i detta korporativa system genom en prisreglering, med vars hjälp nationens ekonomi administrerades. Den statsstyrda prisregleringen avskaffades år 1955 och ledde till en generalstrejk år 1956. Generalstrejken genomfördes under 19 dagars tid och med 400 000 strejkande, men i fredliga tecken och den manifesterade fackföreningsrörelsens politiska betydelse. Efterhand ville den sympatiskt inställda staten vara med i en framväxande, mer balanserad nykorporativ, trekant. För löntagarnas del resulterade denna vänskap i den moderna socialpolitiken medan industrin erbjöds skattelättnader och produktivitetsökningar genom teknologimodernisering och utbildning. Även fackföreningsrörelsen förespråkade dessa produktivitetsprogram och teknologiförnyelse genom automatisering, trots att detta innebar ett minskat behov av arbetskraft och uppsägningar i anslutning till rationaliseringarna. Inom facket såg man nämligen detta som en moderniseringsstrategi, där samhället stegvis skulle stiga upp i förädlingskedjan och många tråkiga, hälsovådliga och monotona arbeten skulle avskaffas.
Inkomstpolitik började man kalla detta sociala kontrakt i slutet på 1960-talet. Stora helhetslösningar för hela landet, med ökad konkurrenskraft och välstånd som följd. Systemet växte stegvis fram och nådde sin kulmen i slutet av 1980-talet. I början på 2000-talet hade landet blivit världens mest konkurrenskraftiga ekonomi, till stora delar tack vare konsensuspolitiken, som bestod av ett brett nationellt samförstånd. Detta framfördes gärna som ett argument för att skapa en kapitalism med ett mänskligt ansikte, till skillnad från en schumpeteriansk definition av kapitalismen som en kreativ förstörelse och från en nyliberal agenda om avreglering och flexibilitet.
Men många var också fortsättningsvis skeptiska till om det kapitalistiska systemet överhuvudtaget kunde få ett mänskligt ansikte, speciellt i dess globaliserade form.
Obegränsad flexibilitet
Också under konsensuspolitikens tid förekom alltjämt en hel del lokala och sektorvisa arbetskonflikter, men den nationella kompromissens och systemets legitimitet var inte allvarligt hotat. Den relativt lugna och fredliga ytan dolde för det mesta att det handlade om en intressekonflikt och ständig kamp, men en reglerad sådan. Boxning och kampsport är den bäst beskrivande metaforen för detta system, i synnerhet sådan kampsport där poängen avgör, inte knockouten. Ett rättesnöre för attityderna bland systemförsvararna var Mauno Koivistos berömda utsaga att man inte får låta sig provoceras när någon provocerar. Men kompromissen var fortsättningsvis fragil och tidvis uppstod manifesteringar bland arbetsmarknadsparterna, som prövade maktbalansen och mobiliserade trupperna. Tillexempel mobiliserades 30 000 deltagare på senatstorget i Helsingfors år 1991 i en massdemonstration mot försämringar i arbetslöshetsskyddet. Fackets nätadress i pensionsfrågan i mars år 2009 samlade kring 170 000 underskrifter.
Idag kan man konstatera att situationen på arbetsmarknaden stegvis har förändrats och att verkligheten sedan en tid tillbaka är en annan. Processen inleddes på 1980-talet med politiska avregleringsbeslut av Mitterrand, Thatcher och Reagan och accelererade mot slutet av millenniet. Kapitalet klippte då av de nationella tyglarna och rusade sedan hejdlöst fram. De koordinerade marknadsekonomierna förändrades allt mer mot att bli liberala marknadsekonomier. Olika delar av samhället utvecklades sedermera i olika takt beroende på deras förhållande och närhet till globala kapitalflöden, och den nationella enheten och solidariteten utmanades. ”Flexibilitet” blev ett trendigt honnörsord som gjorde dygd av nödvändigheten. Anställningar fanns inte till alla, och speciellt ungdomarna fick svårt att hitta arbete. Lönerna pressades ner av en oreglerad konkurrens. Arbetsplatserna flyttade till andra sidan jordklotet, och facket kunde bara stå vid sidan och titta på. Konsekvenserna för förändringar i lönsamhet och efterfrågan måste bäras enbart av löntagarna, och anställningarna anpassades enligt en sådan kortsiktighet. Prekariat kallades den utbytbara, osäkra arbetskraften, av vilken en närapå obegränsad flexibilitet krävdes.
Däremot gavs företagsledarna rikliga penningsummor som extra belöningar, oavsett hur företaget klarade sig. Företagen ägdes av globala investerare och näringslivets organisationer sålde intressebevakningstjänster till dessa utländska kapitalister. Näringslivet deklarerade att de nationella lösningarnas INPO-epok var slut. Var fanns våra organisationer och institutioner då när vi mest behövde dem? Gjorde de något och vad var det i så fall de gjorde?
EU och arbetsmarknaden
Från och med 1990-talet blev den Europeiska Unionen den institution som fick ansvaret när nationella lösningar inte längre räckte till. Också vår fackföreningsrörelse gav ifrån sig ansvaret för de ekonomisk-politiska linjedragningarna till EU. Utgångspunkten för finländska fackets integrationspolitik var då att frihandel och globalisering skulle medföra en ökad materiell välfärd i Finland.
Inkomstpolitiken anpassades till EMU-förhållanden och de gällande ekonomiska parametrarna. Ansvaret för den ekonomiska politiken bars emellertid dåligt av EU – inga betydande regleringsåtgärder sattes in och finanskrisen blev följden. Den europeiska fackföreningsrörelsen påminde gång efter annan om behovet av ett socialt Europa, och ansåg att Lissabonstrategins ensidiga målsättning om en ökad konkurrenskraft och den extrema monetarismen var skadliga för Europa. Men kraven ekade för döva öron och Europa saknade ett trepartssamarbete. EU visade sig också vara en svår förhandlingspart, vilket exempelvis arbetstidsdirektivet, Viking-Rosella-fallet och Vaxholm-Laval-fallet kom att utvisa.
Dessa processer satte det nordiska facket i en försvarsposition och visade hur till och med strejkrätten var hotad i och med den europeiska integrationen och klausulerna om fri rörlighet, fri handel och konkurrens. Ett ökat missnöje mot EU började förekomma bland fackliga aktivister och en allt större andel löntagare ville se en minskad integration med Finlands omvärld. Populismen var i kraftig frammarsch i samhället.
Ett övergött keldjur
I Finland försökte arbetsmarknadsorganisationerna samtidigt fungera såsom de gjort under de senaste årtiondena. ”Business as usual” gällde och den huvudsakliga energin riktades mot samhällets topp, till att påverka den ekonomiska politiken och försvara löntagarnas köpkraft. Man reformerade lagstiftningen, förhandlade om löner och nådde resultat och försäkrade landets priskonkurrenskraft med ekonomiskt lönsamma avtal. Facket institutionaliserades och byråkratiserades och blev steg för steg mer likt ett statligt ämbetsverk än en social rörelse. Den styrdes centralt av en kostymklädd, kabinett-agerande elit som på toppnivå samordnade landets ekonomiska politik. Fackets väloljade maskineri var starkare än någonsin men dess styrka utgjorde också dess svaghet. Löntagarna upplevde i en allt minskande grad fackföreningsrörelsen som deras egen rörelse. Makten korrumperar och det förekom också övertramp bland fackliga ledare, som ledde till att de tvingades avgå. En medvetenhet fanns inom den fackliga eliten om att inflytandet i många strategiska frågor höll på minska och man undvek noggrant att beröra för stora och svåra frågor. Tystnad och minskat inflytande köptes med ökade konsumtionsmöjligheter. En kunskap fanns inom rörelsen om att det krävdes ett internationellt fackligt samarbete, med koncernbaserade mobiliseringar och gemensamma aktioner i internationella organisationer, men åtgärder för att skapa sådana var så gott som obefintliga. 1970-talets nordiska fackliga aktioner mot apartheid och militärkuppen i Chile, hörde till det förflutna, medan Kinas människorättsproblem i produktionen fick fortsätta utan protester.
I stället försökte man sig på fackliga fusioner med förebild från näringslivets. Där hade fusioner och företagsköp fungerat som en strategi för att bemöta en hårdnande global konkurrens. Nu skulle fackliga organisationer också fusioneras nationellt för att kunna skapa en effektivare intressebevakning. Exempelvis Kemifacket och tryckeriarbetarfacket fusionerades till ett nytt förbund med namnet TEAM. Men resultaten var i många fall magra, och fusionsprocesserna stötte på motgångar, såsom i skapandet av ett stort industriförbund, bland transportarbetarna och inom universiteten. Inga gränsöverskridande fackliga fusioner förekom, och i internationella sammanhang var man verksam i europeiska företagsråd och internationella organisationer.
En handfallenhet inför dagens problem blev följden av den historiska utvecklingen. Starka mobiliseringar av medlemskåren hörde till fornstora dar. Påverkan i den nationella ekonomiska politiken blev delvis ineffektiv när allt mer beslöts inom ramen för EU, valutaunionen och den europeiska centralbanken. Det ekonomiska rörelseutrymmet kringskars av övernationell politik och globala ekonomiska förhållanden. Man visste heller inte riktigt hur man skulle gå tillväga i specifika, lokala konfliktsituationer eller i bestämda företag. Facket hade pacificerats och gjorts till ett övergött keldjur, som aktade sig för att bita handen som matade den. Samtidigt förändrades den funktionella inkomstfördelningen, det vill säga relationen mellan arbetsinkomster och kapitalinkomster, under perioden 1990-2006 allt mer till kapitalets fördel.
Dystra tider
Fackföreningsrörelsens nuvarande utmaningar och avsaknaden av ny mobilisering och kamp mot den globala kapitalismen beror delvis på att luften har gått ur rörelsen. Sedan länge fungerar den mer som ett försäkringsbolag. Till stora delar är det en följd av sovjetsystemets kollaps och den försvunna sociala och politiska plattformen för en medelväg mellan kapitalism och socialism. Arbetarrörelsen och vänstern följer inte själv riktigt längre sitt eget ideologiska rättesnöre. Till och med fackförbunden deltar i den globala investeringskapitalismen med att placera sina medel på aktiemarknaderna. Verksamheten präglas såtillvida av dubbelmoral, vilket är institutionernas typiska svaghet i situationer när deras existens börjar tas för givet.
I detta läge kan rörelsen beskrivas som ”en gammal social rörelse” som saknar entusiasm, vilja och kraft. Rörelsen vet inte riktigt vad den vill i förhållande till kapitalismen och den saknar analytiskt välgrundade metoder för att uppnå olika målsättningar. Men även kulturella förändringar har gjort sitt. Löntagarna har blivit individualistiska konsumenter och ignorerar den gemensamma organiseringens styrka. Endast ett fåtal vill längre offra sin fritid på att sitta på tråkiga möten. Också kompromisser och förhandlingar med målet att komma överens är ur mode, och samhället består i mycket högre utsträckning än tidigare av cyniskt egenintresse, bitterhet och konfliktberedskap. Pendeln har svängt och på många sätt är vår tid dyster.
Finlands arbetsmarknadssystem och trepartssamarbetet står följaktligen idag inför stora utmaningar. Verksamhetsomgivningen är stadd i förändring och globala förhållanden påverkar våra löneförhandlingar mer än någonsin. De pågående problemen och långvariga spänningarna på arbetsmarknaden är ett uttryck för detta. Fortfarande tvistas det om de olika metodernas inverkan i kampen mot kapitalismen. De kommande tio till femton åren kommer att utvisa om den reglerade kampen, med hjälp av organisationer och institutioner, förlorar sin betydelse eller om samhällsutvecklingen och förhållandet mellan arbete och kapital fortsättningsvis kan påverkas med hjälp av organisationerna och arbetsmarknadspolitiken.
Mika Helander
Källor: Arola, Kari 1982; Bergholm, Tapio 2003; Castells, Manuel 2000, 2001; Hall, Peter & Soskice, David (red.) 2001; Hobsbawm, Eric 1994; Kalela, Jorma 1986; Kauppinen, Timo 2005; Kettunen, Pauli 1995, 1998, 2001, 2006, 2008, 2010; Rousseau, Jean-Jaques 1997; Sund, Ralf 2006; Toiviainen, Seppo 1973; Wallerstein, Immanuel 1974, 1980, 1989.
