Esko Seppänen och Ilkka Taipale avslöjar genast på pärmen sin ståndpunkt i eutanasidebatten då de beskriver sin antologi Eutanasia – puolesta & vastaan (Eutanasi – för & emot) som ”en bok om ett gott liv och en god död”. Att det blir mera ”för” än ”emot” är i linje med de forskningsresultat som visar att en stor majoritet av finländarna har en positiv inställning till dödshjälp.
Eutanasi är ett aktuellt tema i en värld där vi kommer att leva allt längre. Det uppskattas att det bland oss nu levande finns människor som kommer att leva i 150 år, bland annat tack vare ständiga framsteg inom läkekonsten. Detta kan ses som något värt att fira, men det finns även oönskade sidoeffekter. Några av bokens författare påpekar att dagens medicinska kunskap i vissa fall bidrar till förlängda perioder av obefogat lidande då man kan hålla dödssjuka patienter levande allt längre. Skall patienten då ha den lagstadgade rätten att säga basta! och få dödshjälp av sin läkare?
Det bärande argumentet för eutanasi baserar sig på individens självbestämmanderätt, både gällande liv och död. Enligt undersökningar anser nästan 80 procent av finländarna att man skall ha rätt till hjälp att avsluta sina dagar ifall det enda som framtiden har att erbjuda är en utdragen och smärtsam slutperiod. I ljuset av den stora andelen av folket som är för eutanasi är det överraskande att det i skrivande stund enbart finns 6 023 underteckningar på medborgarinitiativet för att legalisera dödshjälp. En kvalificerad gissning är att dödshjälpsinitiativet hamnat i skymundan av succéinitiativet för en jämlik äktenskapslag.
Ett sluttande plan?
Argumenten mot eutanasi inkluderar bl.a. ett minskat ”behov” av dödshjälp i och med bättre smärtlindring, uppfattningar om livets helighet – inklusive kristendomens femte budord – samt risken för rättsfall mot läkare. Det anti-eutanasiargument som enligt undertecknad väger tyngst är den så kallade sluttande-plan-teorin. Tanken är den att man genom att öppna dörren för en kultur där ”det är lagligt att döda någon” även kan få tampas med oförutsedda och oönskade följder. I ett samhällsklimat där kostnadseffektivitet har blivit något av en ledstjärna kan det faktiskt finnas reella risker för yttre påtryckningar på patienter. Därför poängterar de flesta eutanasiförespråkarna vikten av att aldrig rucka på kravet att dödshjälpen föregås av den upprepat yttrade och opåverkade viljan av en dödssjuk person vid sina sinnens fulla bruk. Att en legalisering av eutanasi skulle vara lika med att lyfta på locket till någon slags Pandoras ask har jag ändå mycket svårt att tro – men så hör jag också till dem som förhåller sig positivt till dödshjälp.
Trots att flertalet av bokens tjugotvå texter talar för en legalisering av eutanasi känns det som att även motståndarnas ståndpunkt får tillräcklig uppmärksamhet. Man belyser dessutom ämnet från ett tacksamt antal olika synpunkter; det historiska, det juridiska, det etiska, det religiösa, det internationella, och sist men inte minst det personliga. Utdragen ur dagboken skriven av en dödssjuk ALS-patient, som bestämmer sig för att inte vänta på liemannen, hör till det mest frapperande materialet i boken. I och för sig lämnar Päivi Räsänens malplacerade parallell till Nazitysklands eutanasiprogram heller knappast någon läsare oberörd.
Skamligt dålig lindringsvård
Att Nederländerna, Belgien och Luxemburg tillåter eutanasi är säkert bekant för många. Däremot är det mer överraskande att Finland har en progressiv (om det är så man vill se saken) lagstiftning gällande assisterat självmord, som kan anses vara en kusin till eutanasin. I motsats till Finland är assisterat självmord kriminaliserat exempelvis i Sverige, Norge, Danmark och Storbritannien. Medan aktiv eutanasi innebär att läkaren utför en handling som direkt leder till patientens död, handlar det om assisterat självmord exempelvis då läkaren ställer en dödlig dos medicin till patientens förfogande. Det avgörande är alltså vem som genomför den oåterkalleliga handlingen. Eutanasimotståndarna och -förespråkarna har diametralt motsatta åsikter gällande hur stor skillnaden i slutändan är.
Ett tema som båda lägren ändå är överens om, och som delvis tillåts överrösta själva eutanasifrågan i boken, är behovet av mycket bättre lindringsvård (även terminalvård). Det är skamligt att det i ett land som vårt finns enbart fyra hospis, anstalter specialiserade på vård i livets slutskede, med sammanlagt 73 patientplatser. Det viktigaste är ändå inte var lindringsvården ges, utan att det finns tillräcklig sakkunnighet på området även på vanliga sjukhus. Att Finland i en jämförande undersökning om lindringsvården i 40 länder tog 28:e plats vittnar om att vi har en lång väg framför oss i den här bemärkelsen. Eutanasimotståndarna anser att bara vi lyckas få rätsida på lindringsvården så elimineras alla orsaker att kräva legalisering av eutanasi. Förespråkarna anser att båda delarna behövs.
Fastän boken innehållsmässigt gör sig förtjänt av ett tack, så brister det ibland i redigeringsarbetet. Exempelvis inleds boken med ett par biologisk-filosofiska utläggningar om livets och dödens natur, som känns som en inbromsning innan man kommer till själva saken. Medan det i och för sig är intressant att fundera över om en äggcell som hålls nedfryst i åratal skall betraktas som levande eller icke-levande, förblir relevansen för eutanasidebatten här oklar. Jag vågar också påstå att de flesta läsarna irriterar sig på onödiga upprepningar, då artikel efter artikel innehåller samma defintioner av eutanasirelaterade termer. Men man kan ju välja att se det positiva i saken. Repetitionsmetoden garanterar åtminstone att ingen som har läst boken någonsin kommer att glömma att ordet eutanasi kommer från grekiskan och ursprungligen betyder ”den goda döden”.
Johanna Warius
Esko Seppänen & Ilkka Taipale (red.): Eutanasia – puolesta & vastaan. Into, 2013.
