Bernt Österman anar något ömsesidigt unket i debatterna kring det medvetna livets uppkomst och granskar Thomas Nagels försök att hitta en väg mellan neodarwinism och intelligent design.
I maj 1986 ordnades i Åbo ett jubileumsseminarium med anledning av Georg Henrik von Wrights förestående 70-års dag. Jag kommer i håg att det var första gången jag såg von Wright hålla ett föredrag och att jag tyckte att han på något vis blev större då han talade. Jag minns också att det handlade om medvetandefilosofi och att det förekom en dialog med hans gamla vän Norman Malcolm. Ytterligare har jag en minnesbild av en deltagare som under sessionerna halvlåg i sin sits och tittade upp mot taket med huvudet lutat mot det bakomvarande bordet, som om han flutit på vatten. Jag trodde det var Anthony Kenny, men har senare insett att det nog måste ha varit Thomas Nagel.
Som filosof är Nagel kanske mest känd för sin artikel om hur det känns att vara en fladdermus. Han har också skrivit en liten bok med titeln Vad är meningen med alltihop? (1987), som jag pliktskyldigt plockade ur då jag skrev en skolbok för gymnasiet. Utsikten från ingenstans (1986) har jag lovat mig själv att läsa ordentligt, förr eller senare. Men här skall det handla om en bok han alldeles nyligen, som 75-åring, gett ut med den smått provokativa titeln Mind and Cosmos: Why the Materialist Neo-Darwinian Conception of Nature Is Almost Certainly False (2012). Tänk att han vågade!
Det är nämligen många tabun Nagel hinner röra vid i sin lilla bok. Det huvudsakliga föremålet för kritiken, neodarwinismen, är en central del av den vedertagna vetenskapliga världsbilden. Samtidigt rubbar han våra invanda tankemönster genom att inte heller acceptera debattens vanliga motpoler, kreationism eller intelligent design. I projektet ingår också ett försvar av den numera rätt impopulära värdeobjektivismen. Dessutom hör det onekligen till ovanligheterna att någon av dagens etablerade filosofer så tydligt ger sig in på att rekonstruera vår världsbild som Nagel gör i sin bok.
* * *
Neodarwinismen är teorin som kombinerar Darwins uppfattning om livets utveckling genom naturligt urval med tanken om genetiska mutationer som källan till variationerna i arternas egenskaper. Teorin är vanligen också förknippad med en tanke om att livet som sådant uppstått spontant ur död materia i något stadium av universums utveckling. Neodarwinismen är kort och gott teorin de flesta av oss kommit att ta för given. Ändå är det just vi själva som utgör grunden för Nagels kritik. Som ett huvudsakligt problem för den moderna vetenskapliga världsbilden ser han nämligen uttryckligen hur vi skall kunna förstå existensen av medvetna och tänkande varelser som vi människor.
Att neodarwinismen fått status av vedertagen sanning betyder inte att det inte förekommit kritiska röster. Men det är betecknande att denna kritik i allmänhet på ett eller annat sätt faller tillbaka på tanken om en Skapare. Ändå verkar kritiken utgöra ett ganska brett spektrum – i den ena ändan har vi kreationisterna, de bokstavstroget religiösa som envist fortsätter att basera sin uppfattning om världens uppkomst på Skapelseberättelsen i Bibeln, i den andra biologiskt och biokemiskt kunniga kritiker som med mera sofistikerade argument vill (åter)införa tanken om en kosmisk ingenjör i den biologiska utvecklingen. En allmän benämning för den senare rörelsen är intelligent design. Dess mest välkända representant torde vara Michael J. Behe, som i boken Darwin’s Black Box (1996) argumenterar utgående från uppfattningen att det naturliga urvalet endast kan ge utslag på system som har en färdig anpassningsfavör. För att ge en evolutionär förklaring till ögats uppkomst räcker det alltså till exempel inte med att påvisa den uppenbara funktionaliteten i ett färdigt öga, utan man måste också kunna visa att de olika stegen utvecklingen måste gå igenom för att ögat skall uppstå i sig innebär en fördel för artens överlevnad (i annat fall riskerar ju ögat att försvinna ur evolutionen innan det hunnit nå fulländning). Enligt Behe finns det komplexa biologiska system för vilket detta helt enkelt inte låter sig göras. Det handlar alltså uttryckligen om att ifrågasätta huruvida neodarwinismen har de teoretiska instrument som krävs för att förklara viktiga element i den biologiska utvecklingen, vilket också innebär att det finns en möjlighet att möta argumenten på ett vetenskapligt plan. (För en kritik av Behe se till exempel Richard Dawkins The God Delusion, 2006).
* * *
Thomas Nagels kritik av den etablerade formen av evolutionsteorin växer fram ur ett helt annat perspektiv. Utgångspunkten är nämligen inte naturvetenskapernas eventuella svårigheter med att beskriva uppkomsten av komplexa biologiska system, utan deras oförmåga att förklara den mänskliga upplevelsevärlden, eller det ”inifrånperspektiv” som utgör en så väsentlig del av svaret på frågan vad det är att vara människa. Denna oförmåga ser Nagel som en direkt följd av det naturvetenskapliga paradigmet som växte fram under 1600-talet och byggde på tanken att universum skulle begripas som en helhet av kvantifierbara egenskaper och relationer som kunde ordnas in under allmänna naturlagar. Verkligheten kom således omedelbart att spjälkas i en objektiv, intelligibel sfär av primära kvantifierbara kvaliteter (som storlek, tyngd, hastighet och form) och en sekundär sfär av subjektiva kvaliteter (som färg, ljud och lukt). Man kan kanske säga att den moderna vetenskapen delvis baserade sin framgång på att utesluta aspekter av verkligheten den inte kunde behandla.
Det kan därför inte heller komma som en överraskning att vetenskapen stött på svårigheter då den senare ändå gett sig in på att försöka inkorporera medvetanden i den dominerande naturvetenskapliga världsbilden. För att detta skall lyckas måste medvetandet på ett eller annat sätt kunna reduceras till det materiella, vilket inte lyckas utan att förlora medvetandets särskilda karaktär av subjektiv upplevelse. Eller så måste man gå i en holistisk riktning genom att mena att medvetandet framträder som en kvalitet som är någonting utöver summan av delarna (de materiella beståndsdelarna). Problemet är bara att detta fortfarande inte tycks innehålla någon egentlig förklaring av relationen mellan materia och medvetande.
Just denna svårighet att förklara medvetandet utgående från det materiella drabbar nu enligt Nagel neodarwinismen – och i förlängningen hela den naturvetenskapliga världsbilden – på ett dramatiskt sätt. Neodarwinismen bygger ju i grunden på förändringar som inträffar i arvsmassan, det vill säga rent fysiska variationer. Följden av att medvetandet inte kan förklaras i termer av det materiella blir därför att evolutionsteorin helt enkelt inte kan förklara uppkomsten av medvetna varelser. Om vi ändå, som Nagel, vill hålla fast vid att uppkomsten av medvetna varelser är en naturlig del av livets utveckling, måste teorin revideras. Det är lätt att inse att det inte kan bli frågan om små förändringar.
* * *
Till att börja med måste vi kunna förklara hur materia och medvetande överhuvudtaget kan vara associerade. Nagels lösning är att materian måste ersättas med en substans som från början rymmer båda aspekterna, något slags psykofysiska entiteter alltså. Enligt detta är medvetandet inte någonting som liksom flyter på död materia, utan det vi kallar för materia har från början också en ”medveten sida”, låt så vara att vi förstås måste räkna med ordentliga gradskillnader här. Men det räcker inte bara med ett nytt sätt att förstå universums byggstenar. För att förstå hur medvetna varelser som vi själva kan ha uppkommit behövs också en annan förklaringsmodell än den som företrädesvis tillämpas inom naturvetenskaperna. Problemet är nämligen här att naturvetenskaperna hur som helst förstår livets uppkomst och människans tillblivelse som tillfälligheter på den kosmiska arenan – eller, mer precist, som resultatet av en blind process. Nagel menar däremot att detta inte duger för att förklara en så central och markant omständighet som existensen av medvetna varelser.
Detta kan börja låta som intelligent design, men likheten visar sig vara ytlig. Nagel bekymrar sig inte som Behe i första hand om problemen i anslutning till de olika utvecklingsstegen, utan resonerar ogenerat utgående från sina intuitioner om själva slutproduktens behov av en förklaring. Men framförallt är hans lösningsförslag inte det samma. Medan Behe förutsätter en intentional förklaringsmodell genom att införa en bakomliggande avsikt, nöjer sig Nagel (i aristotelisk anda) med teleologiska förklaringar, som bygger på inneboende ändamål. Det betyder att utvecklingen har en riktning, utan att för den skull förverkliga en övernaturlig varelses personliga plan. Man kunde kanske säga att den sker oavsiktligt, men utan att famla i mörker. När livet uppkom på jorden, eller varför inte på någon av alla de exoplaneter som numera upptäcks i rasande takt, skulle det alltså uttryckligen ha ägt rum för att varelser med ett medvetande förr eller senare skulle frambringas.
I själva verket går Nagel längre än så för att visa att ändamålet i tingens ordning är att åstadkomma rationella varelser av just vår typ. Som ett led i detta utvecklar han ett nog så elaborerat argument för att det naturliga urvalet inte heller räcker till för att förklara uppkomsten av det vi menar med ett förstånd. Huvudtanken tycks ändå vara att det finns en väsensskillnad – eller åtminstone ett betydande glapp – mellan det enkla vardagsförnuft som i tiderna gynnats av selektionsmekanismer och de färdigheter som behövs till exempel för att idka teoretisk fysik, för att inte tala om att förstå logiska eller matematiska satser. Ett snarlikt argument mot neodarwinismen ser Nagel i vår förmåga att skilja mellan gott och ont. Instinktiva böjelser och aversioner kan kanske ges en evolutionär förklaring av det vanliga snittet, men kapaciteten att fälla genuina värdeomdömen och utgå från dessa i sitt handlande förblir någonting helt annat (det är också här värdeobjektivismen kommer att spela en roll). Såväl det teoretiska som det praktiska förnuftets uppkomst kan endast förklaras teleologiskt.
Föreställningen om att universum kommit till medvetande om sig själv genom människan figurerar ibland i populärvetenskapliga framställningar, men mest som en poetisk beskrivning av en kosmisk tillfällighet. För Thomas Nagel får bilder av det här slaget däremot en plötslig tyngd, som försök att fånga det han själv helst benämner universums uppvaknande. Det är ingen slump att ett begripligt universum fullbordas genom varelser med ett förstånd – eller att det befolkas av värderande varelser för vilka världen gör en skillnad.
* * *
Ungefär så här tror jag det går, utan att förenkla allt för mycket. Det är en vision som inte saknar skönhet, men är det inte samtidigt också … hur skall jag säga … huuhaa? Inte rent formellt i alla fall. För Nagel gör inte något anspråk på att konkurrera med den etablerade vetenskapen. Tvärtom medger han gärna att ansatserna till teoribildning i hans bok befinner sig på ett stadium av fria fantasier. Men då måste vi kanske också fråga vad det egentligen är för slags verksamhet han håller på med, och vilken nyttan med den eventuellt kunde vara?
Det kan vara värt att notera att Nagels kritik av neodarwinismen innehåller två distinkta element. En av utgångspunkterna är evolutionsteorins svårigheter att redogöra för uppkomsten av medvetna och förnuftiga varelser i vår mening. Så långt handlar det om ett arbete som påminner om den innovativa vetenskapsmannens verksamhet i svallet av en vetenskaplig revolution, om också med förbehållet att Nagel startar från filosofiska motstridigheter snarare än från empiriska anomalier. Men han för också tydligt in någonting annat i diskussionen, något som har att göra med hans egna intuitioner om människans ställning i universum. Jag kommer att tänka på Alfred Döblins Berlin Alexanderplatz och beskrivningen av människans lyckliga stunder som ”ett fel i de hemska talen med de många nollorna”. För Nagels mission tycks ju faktiskt vara att försöka rätta till just det felet. Det är också här det börjar låta som om han mest var ute efter att hitta en trösterik vision av universum. Ändå måste man komma i håg att han i så fall aldrig ger efter för frestelsen att försöka placera in oss som personer i en meningsfull kosmisk plan, för att inte tala om att lämna dörren på glänt till ett liv efter detta. Och handen på hjärtat, är inte tanken om medvetandet som en central del av universums väsen egentligen ganska naturlig?
”Above all, I would like to extend the boundaries of what is not regarded as unthinkable, in the light of how little we really understand about the world”, deklarerar Nagel. Jag tror det är ungefär därför jag blev så glad då jag läste hans bok. För jag har länge haft känslan att det finns någonting ömsesidigt unket i debatterna kring livets uppkomst och människans härkomst. Det är kanske en överdrift att i likhet med Nagel säga att neodarwinismen egentligen bara är ett förklaringsschema med några exempel som stöd. Men visst finns det väl en risk för att den sista av vetenskapsgrenar som fortfarande på allvar kan uppleva sig utkämpa en strid mot religionens företrädare också påverkas negativt i sättet på vilket den sluter sig kring sitt eget bärande paradigm? Jag kan åtminstone inte låta bli att tycka att tonfallet hos en Richard Dawkins ibland ändå kan låta lite onödigt tvärsäkert och arrogant (jag påstår förstås inte att kreationisterna är bättre). Det kan därför vara hälsosamt för alla parter att konfronteras med en bok som utan religiösa förtecken helt enkelt bara vill återgå till frågan om hur ett begripligt universum kunde vara beskaffat.
Bernt Österman
Illustration: Kristin Lidström
Thomas Nagel: Mind and Cosmos: Why the Materialist Neo-Darwinian Conception of Nature is Almost Certainly False. Oxford University Press, 2012.
1 kommentar
If Bernt Österman thought that his article could stimulate thought and discussion, I think he was correct. It is as obvious that not everybody will agree with Thomas Nagel. My own comment, e.g., will become pretty long.
As a first idea, I should think it good if Bernt Österman could read my paper about ”Conscious Machines”. If he wants, I could send him a copy, also send one to Thomas Nagel. And if anybody should wonder whether it might be worthwhile to invest the time reading it, I can inform that anyway Georg Henrik von Wright and Francis Crick did think so.
For the readers of Ny Tid, anyway, the following Neo-Darwinian comments:
(a) The mind (and its relation to the brain) can best be compared to the picture on the TV screen.
Change the input, and the picture will change with it; change something in the circuits in the TV set, and there will be disturbances in the picture; cut off the supply of energy, and the TV set will not produce any picture at all. And certainly the picture is not identical with the TV set. And these considerations are also true about the relation between mind and brain.
(b)Arvsmassan is quite capable of organizing circuits in the brain. It can program cells to send their axon only in one specific direction, also to make contact to only specific cells in the target area. It can also program cells to produce only one of the many different types of neurotransmitters which there are in the brain, and also equip a cell with only one specific type of receptor for neurotransmitters, making it nonresponsive to any other type of neurotransmitter. This way, cells can be organized into highly specific circuits. Beyond that, cells can be programmed to, e.g., react to input by strengthening their contacts to the sender cells, which results in ”learning grids” which can store information by learning mechanisms. This way, the ”rent fysiska variationer” in arvsmassan can and do change the products of the brain’s work. And if Nagel thinks that ”materian måste ersättas med en substans som …”, then I am inclined to point out that the work of both brains and TV sets results in specific distributions (on TV screens or cell surfaces) of SOMETHING LIKE static electricity (which are then perceived as pictures or impressions). – Should one call static electricity ”materia”?
(c) Consciousness would be the result of brain activities which keep impressions so-to-say alive (from where terms like ”dragged-out perception” or ”remembered present”); this way the brain gets more time to use/work about those kept-alive impressions, which may well have its uses for survival in a quite Darwinian sense. Basic consciousness could well be taken for what brain researchers call ”working memory”.
(d) ”Higher” brain functions (such as ”förstånd”) seem to quite some extent be derived from brain functions which will have developed for the handling of territory: the brain of an animal which is exploring an area in which it may settle to live will have to store about every object/place of interest how it looks/smells/etc (for later recognition – this can be taken for some type of ”definition”), what this object/place is good for (for eating, for cover, as a landmark, … – this would be some type of ”meaning”), and also how to get from one object/place of interest to the others (from A via B to C … – which can be taken for something like ”logic”). These brain functions which have developed for the handling of a real area can also be applied to any other (also highly abstract) ”field of knowledge”.
(e) As to the ”inifrånperspektiv”, I think it is a result of the fact that our brains seem to be interfaces, where the cognitive part of the brain prepares and offers impressions (a ”situaton report”) to the motoric part of the brain, whose function is to design and perform actions which are adequate to the perceived situation. The subjective perceptions of the motor part (which is also largely unconscious of itself) MAY, for other individuals, be inaccessible in principle. But it seems to me that the same will be true for conscious machines: it is functionally necessary that they have something like subjective impressions about the environment in which they function, but also these might be inaccessible in principle to other conscious entities.
(f) As to conscious machines, I think they are around since several decades, while we just failed to notice the fact.
Altogether and anyway, it seems to me that the ”Materialist Neo-Darwinian Conception of Nature” does in fact seem able to account for the phenomena which looked so mysterius to Thomas Nagel. And if anybody is still unconvinced, we can gladly discuss more about it.