Ibland kastar jag andra kriterier och försöker ringa in vilka filmer som helt enkelt berört mig starkast. ”Magkänslan”, alltså. Filmer som drabbar nånstans i magen eller hjärtat, före kategorier som ”bra”, ”konstnärlig”, ”intressant tema” och så vidare. Det utesluter inte att också andra sorters filmer kan vara bra, på andra sätt.
För ett par år sen stod åtminstone följande tre mycket högt uppe på magkänslan-listan.
Osama (regi: Siddiq Barmak, Afghanistan 2003)
4 luni, 3 saptamâni si 2 zile (Cristian Mungiu, Rumänien 2007)
Jodaeiye Nader az Simin (Asghar Farhadi, Iran 2011)
Där, på listan (eller i magen?), finns de fortfarande. Men det dyker upp nya namn, och starka tillägg är nu åtminstone:
Periferic (Bogdan George Apetri, Rumänien 2010)
Terraferma (Emanuele Crialese, Italien 2011)
Pour Djamila (Caroline Huppert, Frankrike 2011)
Jagten (Thomas Vinterberg, Danmark 2012)
Har de här rullarna någonting gemensamt? Förutom alltså min privata och högst subjektiva rankning? Det är min fråga. Vad finns i min magkänsla?
De fyra första filmerna kommer från länder som inte varje dag toppar biografutbudet här hos oss. En exotikfaktor kan mycket väl finnas med i spelet, och det behöver inte betyda ytlig kulturturism: jag föreställer mig att man kan bli mera mottaglig för de stora frågorna och känslorna när man kastas ut i en okänd miljö där spelreglerna är helt andra. Åtminstone Afghanistan och Iran är rejält exotiska platser sedda från Hagnäs horisont – Rumänien då något mera hemvant.
Vidare märker jag att nästan alla filmerna i listan på ett eller annat sätt rör sig i en periferi: Osama, 4 luni och Periferic på samhällets botten, Terraferma i en fiskeby på Sicilien, Pour Djamila till hälften i Algeriet, Jagten i dansk förort. Är det alltså något med ett ”lågt” eller ”utanför”-perspektiv som gör de här rullarna drabbande? Också Ken Loach och Aki Kaurismäki rör sig ofta i de trasiga, trashiga kvarteren, liksom aktuella Gabriela Pichlers Äta sova dö (Sverige 2012). Men dem gillar jag troligen på ett annat sätt.
Jag måste fråga mig vidare. Ett nyckelord som klingar genom filmerna på min lista kunde vara utsatthet. Värst av allt är det ställt för Osama och Djamila. I Osama är enda utvägen att överleva för den kanske 12- eller 13-åriga tjejen och hennes mamma (läkare, arbetslös sedan taliban* stängde kliniken) att hon klär ut sig till pojke och hjälper till i en kiosk. Men ”Osama” nappas snart av taliban till koranskolan, med förutsebara följder, och filmen slutar lika klaustrofobiskt som ett hänglås. Troligen slutar ”Osama” som sexslav åt en av översteprästerna.
Djamila Boupacha å sin sida är en 22-årig kvinna som 1960 slängs i en fängelsecell i Alger och döms till döden för att, som det påstås, ha planterat en bomb på ett kafé. tevefilmen är ett klassiskt rättegångsdrama och baserad på verklighetens story: hur den unga advokaten Gisèle Halimi – legend för detta – i samarbete med Simone de Beuavoir heroiskt lyckas stoppa avrättningen.
Också i de rumänska filmerna är de unga kvinnorna utsatta: i ”4 månader, 3 veckor och 2 dagar” (svenska titeln) ska två studentskor fixa en illegal abort på ett hotellrum, Ceaucescu-tid, med en medicinestuderandes mycket tvivelaktiga hjälp. I Periferic (som jag såg på teve, på filmkanalen Silver) letar en annan ung kvinna, fånge på permis, upp sin son som dumpats på barnhem; här är det nutid och också hennes resa tar oss genom några av de rojsigaste sidorna av ett samhälle.
Jagten är den skrämmande trovärdiga storyn om hur lätt ett pedofilrykte triggar det lilla, ”normala” samhällets latenta instinkt att bli sanslös lynchmobb. Häxprocess i nutid: när butiksföreståndaren tycker han har rätt att slå dej blodig för att du vill handla kotletter i hans butik, vad gör du? Som omväxling manlig huvudperson, och i motsats till Lars ”von” Triers starka filmer om den yttersta utsattheten (t.ex. Breaking the Waves, Dancer in the Dark och Antichrist) känns Jagtens manuskript inte manipulativt eller sökt. Trots den enorma laddningen.
Även Terraferma var för mig en stor känsloupplevelse (som det inte skrevs stort om alls i dagstidningarna, när den gick på bio i Helsingfors – bara pliktskyldiga notiser). Kanske dramat här går så in under huden för att det kopplar ihop tre bekanta fenomen vi annars gör allt för att hålla isär: finanskrisen, badstrandssemestrar i södern och desperata flyktingar från Nordafrika som flyter iland, ibland levande, ibland drunknade. Perspektivet är fattig lokal fiskarfamilj som av en impuls gömmer undan höggravid afrikansk flykting för polisen. Den dramatiska konflikten – att försöka klara den egna livhanken och ändå vara åtminstone lite mera mänskliga än dom som skulle ha råd – är så självklart giltig att man undrar varför man annars ser så litet av flyktingtemat i filmkonsten. Kaurismäki har det i Le Havre – men där mera sagoaktigt, stiliserat.
I Nader och Simin är den trängda och fattiga huvudpersonen barnvakt i en medelklassfamilj där frun stuckit sin väg, och det finns t.o.m. en aning komik i scenen där hon ringer sin imam för att fråga hur hon ska kunna byta på en dement farfar som pissat ner sig, eftersom en kvinna ju inte får se en man naken. Men det som framför allt utmärker denna moderna iranska film är den oerhört starka dramaturgin. Här drivs den av dialogen (det pratas nästan lika mycket som i en fransk film) och tankarna på Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap är aldrig långt borta (om man alltså kan tänka sig Liv Ullman och Erland Josephson plus klassproblematik).
Också rättegångsfilmen om Djamila bygger förstås mycket på ordet, retoriken. Men dialog eller inte, det är först som sist trovärdigheten, i kombination med spänningarna, de starka, säkra, dramatiska bågarna, som ”gör” varenda en av de sju filmerna på min ”magkänsla”-lista (och jag är redan trött på det där ordet). Som grabbar tag i åtminstone mig så jag inte kommer undan.
Utsatthet som ämne, övertygande skådisar, stark dramaturgi. Sen finns ännu en faktor som förenar dessa sju filmer: ingen av dem är någon stor och dyr produktion. Jag kan sympatisera mycket med en ambition att skapa en sorts global ”världsfilm”: komplexa berättelser som knyter ihop kontinenter och klasser, som Alejandro González Iñárritus Babel (2006) och Lukas Moodysons Mammoth (2009). Men med ”storfilms”-formatet följer tvånget att få tillbaka investerade miljoner, av vilket följer tvånget att ha vita medelklasshuvudpersoner som den betalande publiken kan identifiera sig med (i Babel Brad Pitt och Cate Blanchett), vilket i sin tur helt enkelt tar udden av projektets trovärdighet – jämför bara med Moodysons långt mera drabbande raka film, och många nollor billigare, om trafficking-offret i Lilja 4-ever (2002).
I 4 luni, Periferic och Äta sova dö bestod budgeten antagligen av ett skosnöre och i bakgrunden fanns massor av begåvning. Det blir ofta bättre på det sättet, åtminstone jämfört med när det är tvärtom. Man kan förstås säga att det är filmerna av det andra slaget (flådig budget, hjärndött innehåll) som dominerar biograferna och som man därför ska skriva om. Det kan man anse, och man kan ju också sluta andas.
Trygve Söderling
* Här använt som plural av persiskans ”talib”.
