Säg mig vem du umgås med och jag skall säga dig vem du är, fick jag lära mig redan för århundraden sedan (OK, decennier sedan). Vem blir då jag enligt det systemet? Jag umgås ogärna med ”de mina”, med dem som tänker lika som jag. Däremot söker jag mig till dem som ser på världen ur diametralt motsatta perspektiv, ofta helt oacceptabla sådana (för mig oacceptabla). Ju värre desto bättre. Jag umgås passionerat med människor vars åsikter jag inte skulle vilja nudda ens med världens längsta tång. Är då umgängestestet ovan kapabelt att avslöja vilken gränslöst självisk människa jag innerst inne är? Jag går inte över lik, men nog överträder jag anständighetsgränser på löpande band, upprätthåller umgängen med personer som jag enligt mina egna kriterier egentligen inte borde kunna tåla ens på samma planet som jag själv rör mig på.

Varför gör jag på detta viset? För att jag tror att det är en av många vägar till insikt och ”visdom”. En av många vägar till att pröva sina egna åsikter. I umgänget med ”de mina” förstärks mina åsikter på behagligaste sätt, de får medhåll och bekräftelse, frodas som en övergödslad köksträdgård. I umgänge med ”inskränkta idioter et co.” råkar de däremot ut för extremt ogynnsamma väderförhållanden – som de inte pallar för. Det händer att man får tänka om, från början. Inte för att idioterna skulle ha rätt, men för att man inser att man inte heller själv hade hittat några av sanningens sällsynta guldkorn. Eller så klarnar det plötsligt än en gång (för tusende gången) att den bild av verkligheten man så entusiastiskt målat upp inte påminner särskilt mycket, åtminstone inte tillräckligt mycket, om den verkliga verkligheten. Det finns skåp av många olika slag. Mina bågnar av overkliga verklighetsbilder – det om något är problemavfall.

Drivkraften till detta beteende är en hänsynslös själviskhet. Så hänsynslös, att om jag mot förmodan lyckas överföra någon av ”idioterna” till min egen fålla överger jag personen i fråga. Hen har inte längre tillräckligt att erbjuda mig på min resa kring mörkrets hjärta.

Ibland frågar jag mig om jag rentav borde överge umgänget med mig själv?

 

Vivi-Ann Sjögren

skådespelare, författare,
tillfällig skåpstädare


Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.