Gatsby blev mindre på filmduken

av Ylva Larsdotter

 

F. Scott Fitzgeralds mästerligt komponerade roman Den store Gatsby (1925) upphör aldrig att förtrolla mig. Många med mig återkommer gång på gång till denna bitterljuva och symbolspäckade moderna klassiker. Varför fascineras vi av denna vemodiga framgångssaga och dess bittra slut om eleganten Mr. Jay Gatsby och det hedonistiska tjugotalets New York? Charleston. Korta frisyrer. Jazz. Cigarettmunstycken. Spekulationsekonomi. Korruption. Social oro. Idag har ”the Roaring Twenties” blivit kitsch och en berusad saga.

Kanske lockar Den store Gatsby oss för att den på ett subtilt och suggestivt vis lyckas fånga sin samtid – det motsägelsefulla 1920-talet – i kombination med att den sätter fingret på den amerikanska drömmen. När boken skrevs var det första världskriget över men det hade öppnat för ett stort svart hål i människors inre. Visserligen såg framtiden ljus ut med den allmänna rösträtten inom räckhåll och landvinningarna för den första vågens feminism, men Europas mörka muller kunde höras också i Amerika. I spekulationstidens era festar överklassen som om det inte fanns någon morgondag. Och de magnifikaste glitterfesterna ordnas av den mytomspunne Jay Gatsby en het sommar på Long Island 1922. På terrassen till hans slott samlas crémé de la crémé för att strö pengar och konfetti omkring sig: de är dekadenta, hänsynslösa, blaserade, bortskämda, egotrippade, rasistiska.

Nu har boken åter igen blivit filmatiserad. Denna gång står Baz Luhrmann för regin. Med filmer som Moulin Rouge (2001), Australia (2008) är jag beredd på de stora timbalerna men en sådan här usel filmatisering hade jag inte väntat mig. Luhrmann vräker sig med produktionsdesign och produktplaceringar. Det är en dödsdans till takterna av charleston i hiphop-version. När dörrarna slås upp till festen är det till tonerna av Jay-Z och Beyoncé. Det är en palett av färger, glitter, fyrverkerier. Champangen flödar, kläderna är vackra och benen går som trumpinnar. Hela New York-societén snyltar sig vällustigt igenom nätterna. Välkommen hem till Gatsby, till hans stora slott vid vattnet, där en grön fyr lyser på andra sida. Att det är party deluxe, ett inferno med en pyroteknik som heter duga, kan du skriva upp.

Vanligtvis har jag ingenting emot det extravaganta och det burleska – tvärtom – men nu lyckas Luhrmann fördärva Fitzgeralds bok med ett undermåligt manus och ännu sämre regi. Fitzgeralds subtila kritik mot korruption och rövarkapitalism existerar inte överhuvudtaget hos Luhrmann. Dessutom har Luhrmann ett uppenbart behov av att skriva tittaren på näsan. Han litar inte på att orginalhistorien håller utan är tvungen att förtydliga och förklara. Följaktligen är berättarjaget – renlevnadsmannen Nick Carraway (Tobey Maguire), en alkoholist under avgiftning på ett sanatorium – en infallsvinkel som inte fyller någon som helst vettig funktion.

Värden då? Den mytomspunne Mr Gatsby himself – spelad av Leonardo di Caprio – figurerar till en början i skuggorna. På ett ställe i romanen funderar han över sin älskade Daisy Buchanans (Carey Mulligan) röst. ”Hennes röst”, lyder en replik som Luhrmann av någon anledning har slopat, ”är fylld av pengar”. Just insikten att pojkar som föds fattiga inte kan få flickors hjärtan är på något vis själva bokens kärna. Gatsby är en klassresenär som vill omfamna hela sin amerikanska dröm. Det är inget som skrivs ut, det anas på avstånd, som då han sträcker sig efter henne på bryggan. Hos Luhrmann däremot kan ingenting förbli outtalat, allt måste fram, allt synliggöras, förstöras. Flera gånger under filmen säger någon av karaktärerna rakt ut sådant som Fitzgerald la ner sin själ i att gestalta, också genom att låta det förbli en tystnad.

Det slår mig att HBO-serien Mad Men går i Fitzgeralds fotspår. Eller rättare sagt: frågan är om tonläget och karaktärerna i Mad Men ens hade funnits om det inte varit för Fitzgerald? För vem är Don Draper om inte en Gatsby på 1960-talet, ett årtionde som har många gemensamma drag med Fitzgeralds 1920-tal.

Fitzgerald ville inte föreviga eller skildra ”jazzåldern”, det vore en efterkonstruktion. Snarare ville han visa hur ekonomiska maktstrukturer hänger samman med psykologiska förlopp inom människan och att det ena inte går att skilja från det andra. Med stor träffsäkerhet skildrar han den amerikanska drömmens baksida och med vilken iskyla och arrogans människor behandlar varandra. ”Som båtar mot strömmen kämpar vi framåt och drivs ständigt tillbaka till det förflutna”.

 

Ylva Larsdotter

 

Den store Gatsby
Regi: Baz Luhrmann.
Manus: Baz Luhrmann, Craig Pearce på basis av F. Scott Fitzgeralds roman. I rollerna: Tobey Maguire, Leonardo DiCaprio, Carey Mulligan, Joel Edgerton.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.