Demonstranter i Shahbagh-korsningen. Foto: Mehdi Hasan Khan / Wikimedia commons
Kraven på upprättelse och dödstraff för krigsförbrytare har lett till polarisering och våldsamheter i Bangladesh. De första optimistiska kommentarerna efter födelsen av Shahbagh-rörelsen talade om en bangladeshisk vår, idag varnar pessimisterna för ett inbördeskrig.
Den 5 februari i år dömdes Abdul Qader Mollah, biträdande generalsekreterare för det högerislamistiska oppositionspartiet Jamaat-e-Islami, av den nationella krigsförbrytartribunalen till livstids fängelse för brott begångna mot mänskligheten under landets självständighetskrig år 1971. Domen mot Mollah var ett led i den process som den styrande regeringskoalitionen, anfört av Awami League-partiet, hade påbörjat år 2010 efter att ha vunnit parlamentsvalet år 2008.
Inför valet hade inrättandet av en krigsförbrytartribunal varit ett av Awami Leagues och dess bundsförvanters, en brokig skara småpartier, centrala vallöften. Awami League har i flera årtionden försökt lägga beslag på positionen som ensam rättmätig arvtagare till frihetskriget på grund av att partiet ledde kampen för självständighet för fyrtio år sedan. Partiet har dock vid flera tillfällen demonstrerat att det inte har några problem med att samarbeta med sådana grupper och partier som rent konkret och med våld motsatte sig landets självständighet. Till dessa hör även Jamaat-e-Islami och därför var det många bangladeshier som blev misstänksamma efter att domen hade förkunnats. Eftersom det är allmänt känt i Bangladesh att man med hjälp av rätt kontakter och gynnsamma politiska konstellationer kan få amnesti oberoende av brottets och den fällande domens karaktär tyckte många att dödsstraff med omedelbar verkan var den enda möjliga domen. Med tanke på de djupa och fortfarande delvis öppna sår som krigets grymheter lämnade efter sig och efter allt basunerande före och under processen från regeringens sida var delar av folket både arga och djupt besvikna.
Inbördeskrigets brott länge outredda
Bangladesh blev en självständig stat efter ett blodigt och brutalt frihetskrig år 1971. Under och strax efter kriget begicks krigsförbrytelser som massavrättningar av civilpersoner, tortyr och våldtäkter av troligtvis alla stridande sidor och inte bara av den pakistanska armén och dess lierade grupper. Till exempel hade den hinduiska minoriteten blivit utsatt för systematiska förföljelser och mord. Speciellt under krigets första respektive sista veckor blev ett flertal representanter för den bengaliska intelligentsian, såväl muslimer som hinduer, systematiskt avrättade. I det här sammanhanget bör det påpekas att också ett stort antal civilpersoner som ansågs eller misstänktes för att stödja eller bara sympatisera med Pakistan och dess armé blev dödade av representanter för motståndsarmén eller olika paramilitära grupper som stred mot den pakistanska ockupationsmakten. En speciellt sårbar grupp utgjordes av de så kallade biharierna som var icke-bengaliska, urdutalande muslimer som vid Indiens självständighet hade flyttat främst från regionen Bihar i Indien till den nya staten Pakistans östra halva. Exakta och allmänt godkända siffror om antalet döda och våldtäktsoffer finns fortfarande inte. Beroende på källan varierar antalet döda mellan trehundratusen och tre miljoner personer och tiotusentals kvinnliga väldtäktsoffer.
Efter kriget skulle Bangladeshs regering i princip ha kunnat påbörja processer mot de tillfångatagna pakistanska officerare och meniga som misstänktes för krigsförbrytelser men dessa tankar glömdes snabbt. Orsaken till detta var att Pakistan krävde att precis alla pakistanska krigsfångar skulle överlämnas till Pakistan i gengäld för repatrieringen av de hundratusentals bangladeshier som var strandsatta i det tidigare Västpakistan och för att Pakistan skulle erkänna den nya staten. Och trots att ett flertal bangladeshier som misstänktes vara kollaboratörer och krigsförbrytare blev fängslade efter kriget blev få av dem någonsin ställda inför rätta.
Några år efter självständigheten hade den dåvarande Awami League-regeringen sopat frågan om krigsförbrytelser under mattan. Delvis för att alltför många medlemmar av och bundsförvanter till Awami League hade skelett i sina garderober och delvis för att Awami League-regeringen inte vid denna tidpunkt ville ha ytterligare instabilitet i landet eftersom regeringen redan var hårt ansatt av olika radikala vänsterpartier och gerillarörelser. Från och med mitten av 1970-talet fram till detta årtusende motarbetades eller nonchalerades idéer om inrättandet av en krigsförbrytartribunal av alla såväl militära som civila regeringar.
Shahbagh överraskade alla
När livstidsdomen mot Abdul Qader Mollah föll var besvikelsen i mångas ögon stor. Domen upplevdes som alltför lindrig och att Mollah själv utanför rättsalen visade segertecknet är ganska talande. Domen kom att leda till något helt oförutsägbart i ett land där obundna folkrörelser ogillas unisont av hela det politiska etablissemanget. Plötsligt började delar av huvudstaden Dhakas invånare, speciellt yngre och utbildade människor, samlas till dagliga protestmöten i den livligt trafikerade Shahbagh-korsningen i centrala Dhaka. Den lavinartat växande Shahbagh-rörelsen, som först organiserades via sociala medier och som i senare skeden omfattade hundratusentals människor, krävde att dödstraffet retroaktivt skulle tillämpas både i domen mot Mollah och i alla andra eventuellt fällande domar. Likaså krävde rörelsen att regeringen skulle förbjuda Jamaat-e-Islami för den roll partiet och dess medlemmar hade spelat år 1971. Rörelsen fick stor och mestadels positiv uppmärksamhet i de medier som sympatiserade med dess krav vilket bidrog till att dess popularitet steg ytterligare.
Förespråkarna för förbudet av Jamaat-e-Islami visste att det i det närmaste skulle vara en symboliskt viktig markering eftersom medlemmarna i Jamaat-e-Islami lätt skulle kunna grunda ett nytt parti. Bägge kraven men speciellt kravet på dödsdomar borde kanske därför ses som uttryck för en vilja hos en del av folket att ens i detta fall se rättvisa skipas. Med tanke på alla de besvikelser och orättvisor, upplevda eller inbillade, som bangladeshierna har fått stå ut med efter att landet blev självständigt och de olika former av exploatering, ojämlikhet och förtryck som präglar det bangladeshiska samhället är det inte så underligt att processen mot krigsförbrytare kom att få ett så enormt symboliskt värde. De elva som stod åtalade hade blivit symboler inte bara för den omfattande straffriheten som alla krigsförbrytare njutit av under de gångna fyrtio åren utan också för hela den korrumperade politiska, administrativa och ekonomiska eliten.
Brokig rörelse stärkte regeringen
Trots att Shahbagh-rörelsen hade sin upprinnelse i den kritik som även riktades mot regeringen har uppmärksamheten och protesterna kring processen egentligen stärkt den av Awami League ledda regeringen. Själva rörelsen har inte omformulerat sin agenda för att omfatta till exempel frågor om ekonomisk och social rättvisa och jämlikhet. Detta återspeglar bland andra rörelsens stora ideologiska brokighet, dess begränsade målsättning och starka medelklassbakgrund. Men det har också att göra med att ledningen för Shahbagh-rörelsen efterhand har tagits över eller åtminstone influerats starkt av sympatisörer och hantlangare till Awami League. Awami League har tagit tillfället i akt och gått hårt åt inte bara Jamaat-e-Islami utan ocksa dess bundsförvant, det största oppositionspartiet Bangladesh Nationalist Party. Målet är helt enkelt att försvaga den enda viktiga partipolitiska motpolen till regeringskoalitionen anförd av Awami League inför det kommande parlamentsvalet. Därför kan det sägas att Shahbagh-rörelsen har kommit att bli en lyckträff för regeringen. Dess fyra år vid makten hade fram till början av detta år kännetecknats av ett auktoritärt sätt att styra landet och stundvis brutala repression av politiska motståndare, korruptionsskandaler på högsta möjliga nivå, misskötsel och försnillning av statens medel, ett alltmer politiserat domstolsväsende och statsmaskineri och stigande priser på förnödenheter. Att detta inte var något nytt i Bangladesh tröstade regeringen föga med tanke på att dess sjunkande popularitet kunde stå den dyrt i nästa parlamentsval som skulle ordnas i slutet av detta år. Men i kölvattnet av Shahbagh-rörelsen och de omfattande protesterna hamnade regeringens tidigare ”meriter” i skymundan.
Därför tycks även den kritik som framförts av människorättsorganisationer som Amnesty International och Human Rights Watch och av oberoende observatörer och representanter för FN angående tribunalens påstådda brister inklusive de åtalades rättssäkerhet och tribunalens opartiskhet på det stora hela ha klingat för döva öron. Snarare tvärtom. Bangladeshs regering ändrade 1973 års lag om folkrättsbrott genom att införa en bestämmelse som gör att målsägande nu kan överklaga en dom som avkunnats av tribunalen. Därmed kan även domen mot Abdul Qader Mollah ändras till en dödsdom. Den 28 februari dömdes vice ordföranden för Jamaat-e-Islami, Delwar Hossain Sayeedi, till döden av tribunalen och regeringen har offentligt bollat med tankar om att förbjuda Jamaat-e-Islami och medier som anses ha nära kopplingar till partiet. Domen mot Sayeedi ledde till våldsamma protester av Jamaat-e-Islamis kadrer och anhängare på många håll i Bangladesh. Minst 100 människor har mist livet och våldsamheterna visar inga tecken på att avta. Ett speciellt illavarslande tecken är de attacker som riktats mot landets hinduiska minoritet på flera håll i landet efter att domen mot Sayeedi förkunnades i slutet av februari månad.
Islam som politisk käpphäst
Ett annat olycksförebådande tecken är att religion med stort R har gjort entré. Det började med att Jamaat-e-Islami och BNP försökte misstänkliggöra både Shahbagh-rörelsen och den med den förknippade gruppen av progressiva bloggare genom att stämpla dem som ateister som vill förbjuda islam. Trots att denna anklagelse hade ytterst lite av substantiellt värde började rykten ändå spridas tack vare Jamaat-e-Islamis och BNP:s arbete. Flera inflytelserika lärda och olika islamiska rörelser och grupper har blivit aktiva i frågan och ordnat demonstrationer, sitt starka ogillande av Jamaat-e-Islami och dess version av islam till trots.
Få saker i Bangladesh kan vara så eldfängda och splittrande som frågan om islam och dess roll. Genom att vifta med ”islam är i fara”-kortet lyckades oppositionspartierna bredda konflikten mellan dem och regeringen och Shabagh-rörelsen på ett sätt som har fångat även massornas intresse. Regeringen vet att frågan om islam kan skaka hela landet och har därför reagerat på denna eskalering av konflikten på flera olika sätt. Regeringen har försökt projicera en bild av sig själv som islams väktare genom att understryka vikten av islamska värderingar och islams roll i Bangladesh men också stämt och fängslat bloggare som ansetts ha skrivit ”skändliga” texter. Parallellt med detta har den fortsatt med den hårdhänta behandlingen av sina huvudmotståndare i oppositionen. Jamaat-e-Islami och BNP har svarat med våld och utlyst successiva generalstrejker.
Det politiska livet i Bangladesh tycks ha återvänt till det normala. Efter en intressant nytutveckling och en tumultartad period har de partipolitiskt obundna krafterna i Shahbahg-rörelsen åter blivit marginaliserade. Men det är för tidigt att säga någonting om Shahbagh-rörelsens eventuella långvariga konsekvenser.
Johan Ehrstedt
