Så har våren äntligen kommit och ännu en cykelsäsong inletts. Hojen har fått små uppgraderingar såsom hundra gram lättare däck (”låter lite men känns desto mer”, löd det oemotståndliga säljargumentet), och tramparen har nu definitivt sällat sig till skaran ofrivilligt komiska medelåldersmän i lite väl tajt lycra.
Nå, om allt rullar på utan gnissel måste antalet återstående cykelsäsonger fortfarande räknas med fingrarna på två händer, om inte på tre. Men man har ändå antagligen avverkat fler säsonger än vad man har kvar, och tanken på den dag då cykeln får stå kvar i vardagsrummet fastän snön smultit och solen skiner känns onekligen lite melankolisk. För aldrig smakar vilan och maten så bra som efter att man tagit ut sig rejält eller vunnit ännu ett spontant race mot nån sprätthök på nyaste dyraste nytt inom cykling. För att inte tala om att vara hög på endorfin. Då är man helt du med sin kropp liksom kroppen är du med världen. Och då händer det ibland att man faller i trans som en schaman och går bärsärk mot motoriserade fordon som en don Quijote i kolfiberharnesk.
Men också allt detta ska alltså tas ifrån en, lite i taget. Tänkte på det när jag för några veckor sedan såg den gamle velodromgladiatorn komma emot i en kurva nånstans mellan Hagalund och Mattby. Hade växlat några ord med honom ett par år tidigare. Han berättade då att han varit tävlingscyklist i sin ungdom och att han redan var 67 år gammal, vilket var rätt imponerande med tanke på det tempo han fortfarande kunde hålla. Men nu senast han kom emot, verkade benen mycket tyngre och trögare, som om han kämpat mot en osynlig ondskefull motvind rakt från helvetet. Ja, det var en sorglig syn som fick mig att tänka på den grekiska tragedins hjältar som vill gott men bara åstadkommer kaos vid vägs ände.
Nu är ju motvind dessutom en demoraliserande faktor utan like. Varje backe når sin kulmen och sporrar till ytterligare ansträngningar men motvind är ett evigt uppförslut, hur man än kämpar på blir det ingen lisa. Ibland får man bara lust att slänga skithojen i diket och ringa efter taxi. Därför brukar jag planera rutten så att jag har medvind på hemvägen. Sedan gäller det bara att bita sönder tänderna och vänta på nedförsbacken ända till hemdörren. Det värsta som kan hända är så klart att vinden vänder. Då är fan lös. Och världen orättvis.
Och visst känns det orättvist när man tänker att uppförsbackarna kommer att bli allt brantare och nedförsbackarna allt flackare för varje år. För att inte tala om den dagen då det är rollatorn och inte kolfiberhojen som står och väntar på en i tamburen och det är uppförsbacke och motvind både till och från mjölkbutiken. Hur ska man då psyka sig till att det ändå är värt det?
Janco Karlsson
