Jag har en kompis som arbetar inom konstfältet och som då och då brukar ondgöra sig över vådan att försöka göra relevant konst i ett kulturklimat där det lättsamma och publikfriande premieras. Han fick nyligen medhåll av Helsingin Sanomats teaterkritiker Suna Vuori som frågade sig om det numera finns någon som längre uppskattar konst för konstens skull. Enligt Vuori mäts konstens kvalitet inte längre i konstnärliga, utan ekonomiska termer. När konstens uppgift blir att vara lönsam, kör underhållningen förbi den seriösa konsten. I dag konsumerar vi underhållning för underhållningens skull, menar hon.
I en annan artikel tar man en lite annan syn på saken. Den New York-baserade tidskriften n+1 har en osignerad (och lång) ledare i sitt senaste nummer med rubriken ”Too much sociology”. I artikeln funderar skribenten på vad den moderna vetenskapen sociologi har gjort med vår syn på konst och konstnärlig kvalitet, och i förlängningen med vår syn på klass och politik.
Det som har skett, argumenterar skribenten, är att vi slutat bry oss i om ett konstverk har ett egenvärde i sig, som kan tolkas utgående från estetiska kvaliteter och allmänmänskliga faktorer. I stället har vi börjat tolka konstverk utgående från av vem och för vem de är gjorda. Vad säger verket om konstnären, konstnärens klasstillhörighet, publiken, i vilket sammanhang är verket producerat och utställt? Kritikern har också blivit klassmedveten och kan inte längre avslöja ett verk som meningslös underhållning utan att verka elitistisk. Detta har enligt artikeln lett till att man inom konstvärlden, både som kritiker och konsument, vinnlägger sig om att ena dagen diskutera Terrence Malicks konstfilmer men nästa dag yppa ett långt försvarstal för den senaste bullerrullen i Transformers-serien.
Sociologins vänsterinfluerade ideal var från början att klarlägga och avslöja de elitistiska strukturerna i samhället så att de kunde förändras. Men, argumenterar artikelskribenten, det projektet har stannat halvvägs. Strukturerna är klarlagda, men ingen verkar speciellt intresserad av att förändra dem. I stället har vi fått en ny klass av ”borgerliga bohemer”, för att parafrasera den konservativa skribenten David Brooks, som omfattar moralliberala värden men står för en högerpolitisk världssyn. Makten har nästan obemärkt förflyttats från dem som ville rasera strukturerna till dem som understöder dem.
Artikeln i tidskriften n+1 är skriven av en sociolog och personligen har jag alltid varit lite skeptisk då det kommer till sociologins absoluta sanningar om hur samhället fungerar. Själv försöker jag se mig som nån slags pragmatiker (vilket i och för sig bara stärker artikelskribentens argument), och anser att konst och underhållning båda har sina givna platser i samhället. Däremot går konsten inte att mäta i pengar, välfärd eller ”produktivitet”. Ur den synvinkeln är uttrycket ”konst för konstens skull” mer relevant än på länge.
Janne Wass
är journalist
