Shani Boianjius (f.1987) debutroman Det eviga folket är inte rädda handlar om tre väninnor som gör sin militärtjänst i den israeliska armén, IDF. Yael utbildar skyttar, Lea är militärpolis och Avishag arbetar som gränsvakt. Läsaren får följa med flickorna före, under och efter armétiden. Berättandet är splittrat, en scen här, en där, och texten kräver koncentration av läsaren.
Personerna känns levande och verkliga. Man kan känna blodsmaken i munnen, höra smällarna och inbilla sig hur kroppen småningom domnar bort och psyket fjärmar sig från våldsamheterna. Samtidigt genomsyras flickornas vardag av leda. Dagarna avlöser varandra på militärbasen och man överlever dem genom att drömma sig bort, ha sexuellt umgänge med pojksoldaterna och fläta varandras hår. Utan den absurda humorn vore texten nattsvart, precis som verkligheten Boianjiu skildrar. Hon har själv tjänstgjort i IDF i två år och vet således vad hon talar om.
Yael, Avishag och Lea växer upp i en by vid den libanesiska gränsen. Lite innan de rycker in begår Dan, Avishags storebror som Yael är förälskad i, självmord, efter att ha återvänt från militären. Händelsen sätter ton för berättelsen. Senare får vi höra om händelser som utspelat sig långt tidigare, till exempel om en av flickornas vänners mor som blivit skjuten rakt framför ögonen på flickorna. Senast då inser läsaren hur djupgående våldet är. Konflikter som pågått i årtionden överförs med modersmjölken till nästa generation. Rädslan är ständigt närvarande i vardagen. Shani Boianjiu tar inte sida i konflikten, även om det går att skönja en viss ironi i texten:
”De ställer samma fyra frågor:
Älskar du armén?
Älskar du ditt land?
Vem älskar du mest, din mor eller din far?
Är du rädd för att dö?”
Författaren berättar i en intervju i The New York Times att hon fått respons från vitt skilda håll: det finns de som påstår att hon är en talesman för IDF och andra som kallar henne för judehatare. Meningen har inte varit att skriva en politisk bok, men oundvikligen säger texten ändå något om den aktuella politiska situationen i Israel, förklarar Boianjiu i samma intervju.
Fantasin flödar och Shani Boianjius språk är uppfinningsrikt. Det eviga folket är inte rädda är ursprungligen skriven på engelska, och inte hebreiska som är Boianjius modersmål. Att skriva på ett annat språk än sitt modersmål kan öppna nya dörrar, givetvis också på marknaden. Min enda invändning gäller flickornas röster och tankar som är mycket lika sinsemellan. Det är ofta svårt att hålla reda på vem som talar. Shani Boianjiu har en stark egen röst. Hennes flickor lämnar ungdomen bakom sig i stunden då de kliver in på militärens mönstringskontor.
Kira Nalin
Shani Boianjiu: Det eviga folket är inte rädda. (översättning Erik MacQueen) Natur & Kultur, 2013.
