1,3K

Märkte du när det hände?

Efter 2000-talets ekonomiska uppsving, då man i Finland debatterade arbete genom begreppet prekariat, kravet på grundinkomst och viljan att downshifta, har eurokrisen och recessionen omformulerat den offentliga debatten till något som bäst kan beskrivas som en finländsk version av arbetslinjen. Från en debatt som byggde på en kritik av lönearbete och en analys av såväl arbetets som arbetsvillkorens förändring, talas det nu rätt och slätt om behovet av arbete. Karikerat: så mycket som möjligt av det, till vilket pris som helst.

I början av året krävde flera högerprofiler högljutt mer låglönarbete. Samlingspartister, Finlands Näringsliv EK, Osmo Soininvaara och Finlands företagare stämde upp i en glad kör om hur mer låglönearbete är ett bra botemedel mot arbetslöshet. Ofta berömdes Tyskland som ett exempel på hur man utökat låglönearbetets andel. Få av dessa debattörer nämnde dock att den tyska modellen inneburit en häftig polarisering av såväl arbetsmarknaden som samhället. I Tyskland har mängden fattiga arbetstagare ökat med 4 miljoner sedan 1997 och lönerna kan vara så låga som en euro i timmen, vilket betalas för så kallade ”mini jobs”.

Det senaste utspelet var minister Paula Risikkos förslag om att slopa systemet med vederlagsfri social trygghet. Risikko vill att man som villkor för att motta exempelvis arbetslöshetsersättning blir tvungen att delta i ”den samhälleliga verksamheten”. I praktiken handlar förslaget om att ”sysselsätta” arbetslösa genom att tvinga dem att arbeta utan lön med strösysslor som kommunen eller staten kan erbjuda.

Fastän det i en tid av samarbetsförhandlingar och recession är självklart att man fokuserar på att säkra människors möjlighet till en skälig utkomst och en arbetsplats, är arbetslinjen farlig speciellt i en tid som denna. Dystra framtidsutsikter och en hostande ekonomi har alltid skapat en samhällsatmosfär som högern utnyttjat för obekväma reformer (sådana som även SDP-ledaren Jutta Urpilainen talar om). Att erbjuda alla en möjlighet till en arbetsplats är en viktig målsättning, men arbetslinjen får inte överskugga de andra, lika viktiga aspekterna av arbetsmarknadspolitik.

För utfört arbete ska man ha rätt till en lön som det går att leva på, till skäliga arbetsvillkor och till en arbetsgemenskap att trivas och utvecklas i. Och framförallt: alla former av arbete är inte värdefulla. Det är en grundläggande mänsklig rättighet att även tacka nej till arbetserbjudanden.

 

Li Andersson
är Vänsterungas ordförande och stadsfullmäktigeledamot i Åbo