Barndomsskildring som berör men inte skiljer sig från mängden

av Zinaida Lindén

 

Peter Franzén, en av Finlands mest populära skådespelare har nu filmatiserat sin debutroman Tumman veden päällä (2010) som också finns som teaterpjäs. Här använder han sig rätt mycket av självbiografiskt stoff. Det är 70-talets Kemi. Vi ser en problemfamilj och en barndom i förvandling. Huvudpersonen är pojken Pete (Olavi Angervo) som ska börja skolan till hösten. Först är vi med om familjens julfirande, skoj och stoj, men redan i det här skedet signalerar bildspråket om ”mörkt vatten” under den glättiga ytan: bakom toalettpappersrullarna i skafferiet skymtar en svart pistol. Petes pappa Pertti (Samuli Edelmann) är i och för sig polis, men ändå upplevs denna detalj som hotfull.

Snart kommer det fram att familjens hem i själva verket är ett minfält av alkohol, våld, svartsjuka. Om nätterna hör Pete och hans lillasyster sina föräldrar gräla och skrika. Om morgnarna säger Pertti till sin son att han och hans mamma (Matleena Kuusniemi) ”bara pratar om viktiga saker.” Allt detta känns väldigt bekant. Klart att det går åt helsike. Det mest intressanta med sådana filmer brukar vara barnets försök att forma sin egen värld. Och visst finns försöken här, trots att man skulle kunna önska sig mer av den varan.

Viktigast för Pete är hans underbara morföräldrar (Marja Packalén och Ismo Kallio) som står för den ultimata tryggheten. I synnerhet hans morfar som berättar dråpliga historier som närmast känns som ett slags terapi. Mörkret utanför sitt föräldrahem upplever Pete inte som kusligt. När en gammal gumma dör mitt under ett bönemöte är det nästan lite spännande. Pojkens uppvaknande sexualitet skildras via intresset för en välsvarvad grannfru och några vågade tecknade serier. Pini Hellstedts kamera återger skickligt Petes blick. När pappa är full blir han Vetson Petso i pojkens värld, en typisk överlevnadsstrategi hos ett barn.

Skådespelarinsatserna är starka, ändå börjar man i ett ganska tidigt skede undra på vilket sätt handlingen är rotad i karaktärerna. Scenerna med familjevåld är många och skrämmande, men eftersom Petes föräldrar saknar bakgrund är det svårt att relatera till deras drama. Pertti är inte Petes biologiske far. Den man som är det (Peter Franzén) dyker upp ett par gånger, men ingen historia berättas, vi får aldrig veta varför det blev som det blev.

Franzéns regidebut är dramaturgiskt stark och angelägen, men tyvärr har slutresultatet alldeles för mycket gemensamt med många likartade familjeskildringar. En hel del tidstypiska detaljer (radion som spelar Svensktoppen m. m.) förhöjer filmens värde. Ändå uppnås aldrig den svåra balansen mellan det privata och det personliga.

Zinaida Lindén

Tumman veden päällä. Finland, 2013.
Regi och manus: Peter Franzén, efter hans roman Foto: Pini Hellstedt
I huvudrollerna: Samuli Edelmann, Olavi Angervo, Matleena Kuusniemi

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.