Finns det en väg tillbaka till parnassen om man, som Mohamed Omar, först varit en debattglad och omhuldad poet, sedan blivit islamist och slutligen erkännt sitt misstag? Otto Ekman recenserar två bekännelsepamfletter.

Då poeten Mohamed Omar den 9 januari 2009 skrev en artikel i Expressen där han förkunnade att Israels bombningar av civila i Gaza ”gjort honom till islamist” var det början på ett utdraget och smärtsamt socialt självmord. Bekännelsen utgjorde kulmen i en personlig kris orsakad av ekonomiska problem, alienering och utbrändhet på grund av det hetsiga och stressiga svenska kulturlivet. I sitt projekt att skapa en ny identitet och ”finna sina rötter”, från rödvinspimplande Uppsalapoet till traditionalistisk religiös tänkare, försökte Omar gå balansgång mellan den islamistiska ideologins mörkare sidor och en friare, mer andligt inriktad sufism men ändå hela tiden bevara en kompromisslös upprorisk hållning gentemot Sverige och ”Västerlandet”.

Experimentet gick sådär. Trots att han offentligt tog avstånd från al-Qaida och den extrema salafistiska ideologin fann Omar sig också plötsligt propagerande antisemitiska idéer i tv-rutan. Vänner och bekanta tog inte längre kontakt, inbjudningarna till debattprogrammen slutade komma och Omar fann sig utfrusen ur det svenska kulturlivet. Till en början kändes det attraktivt, som en bekväm flyktväg ur den spiral av stress och överdriven publicitet han befunnit sig i före sin religiösa väckelse, med nobla drag av asketism och religiös självuppoffring. Men gradvis började den självrättfärdiga dogmatiska skölden krackelera. Omar anade snart att han kanske inte hade tänkt helt rätt, och hans sekulära uppfostran gjorde uppror mot tvångsmatningen av radikala idéer. Samtidigt började obekväma insikter om sårade närstående och bekanta att tränga sig på.

 

Bekännelsepamfletter

En opieätares bekännelser och Därför lämnade jag islamismen är båda pamfletter på samma tema, skrivna av Omar som en del av hans offentliga avbön då han till slut övergav sitt islamistiska experiment. Medan En opieätares bekännelser är en personlig, filosofisk betraktelse skriven då känslorna ännu var färska är Därför lämnade jag islamismen, som den sakligare titeln antyder, en mer noggrann beskrivning av författarens tankar, logik och resonemang.

Att erkänna att man har fel och revidera sin egen åsikt är något som allt för få människor klarar av. I internetdebatternas, blogginläggens och krönikornas tidsålder där dussintyckarna bankar sina gigantiska egon mot varandra bakom skyddet av sina datorskärmar i en ändlös kamp om den ”rättaste” åsikten känns en stillsam, självkritisk och ångerfull hållning mer än ovanlig. Därför är det tidvis väldigt uppfriskande att läsa någon som har den emotionella mognaden att kritisera sina egna tidigare åsikter hårt och skoningslöst. I En opieätares bekännelser går Omar in på de bakomliggande orsakerna till sin radikalisering på ett mer personligt plan. En ung och oerfaren kulturkändis stress över att hela tiden måsta synas, tycka och göra reklam för sig för att tjäna pengar. Det traumatiska och otillräckliga förhållandet till den frånvarande biologiska fadern och de allt mer akuta ekonomiska problemen som drabbar unga författare utan fast arbete. Han redogör för de religiösa och filosofiska auktoriteter som antingen stött honom i sin övertygelse eller hjälpt honom att överge den och drar upprepade paralleller mellan religionen och drogen opium i äkta Karl Marx-anda. Men han plockar också upp och analyserar det berömda citat som gav upphov till jämförelsen för att visa att även det ofta tas ur sitt sammanhang och tolkas fel.

 

Fanatiker i två läger

Därför lämnade jag islamismen är mindre personlig och flummig, Omar skrev den något senare eftersom han kände ett behov att konkretisera sitt resonemang på papper och en gång för alla förklara sig. Här rör det sig om en renodlad åsiktspamflett, en politisk kritik av islamismen ur ett sekulärt humanistiskt perspektiv. Trots att Omar argumenterar från en snarlik ideologisk utgångspunkt som Richard Dawkins eller Christopher Hitchens i sitt försvar av ”faustiska” europeiska upplysningsideal gentemot religionens föråldrade auktoritetsdyrkan känns hans argumentation sakligare och mindre svartvit än deras aggressiva orientalistiskt (i Edvard Saids bemärkelse) färgade attacker. Han poängterar att han fortfarande ser sig som muslim i samma bemärkelse som en ”kulturkristen”. Det är en grundsten i identiteten men inte hela grunden.

Han förklarar skickligt hur fanatiska islamister på ena yttersidan och rasistiska islamofober på andra spelar varandra i händerna medan alla som står mellan dem drabbas. Hur Hamas kompromisslösa fanatism utgör ett betydligt mindre trovärdigt hot mot den illegala israeliska ockupationsmakten än en sekulär, demokratisk och enad palestinsk front skulle göra. Han påminner om hur ”den muslimska världen” alltid varit en heterogen blandning av kulturer, inriktningar och synsätt där vinpimplande och opiumrökande poeter och filosofer än i dag hyllas lika respektfullt som fromma helgon.

Tidvis är också Mohamed Omars argument svåra att svälja. Det totalt okritiska stödet för Bashar Al-Assads fascistiska terrorstyre i Syrien och avfärdandet av rebellerna som ett pack blodtörstiga fanatiker väcker irritation, men ger också lusten att läsa en annan av hans pamfletter, Den syriska tragedin (Aguéli förlag, 2012), för att få en noggrannare inblick i hans resonemang.

 

Inblick i radikaliseringens anatomi

För någon månad sen såg jag en dokumentär, My brother the Islamist, producerad av brittiska BBC Three där filmmakaren Robb Leech följer med sin bror, en radikal brittisk konvertit som predikar blodig jihad på Londons gator, klädd i lång kaftan och med glest råttfärgat helskägg. Leech sökte svaret på hur brodern kunnat radikaliseras och fjärmas från samhället så till den grad att han brutit kontakten med sin familj. Han fick en fascinerande inblick i Londons undre muslimska värld där al-Qaidas pamfletter cirkuleras och läses och där terror predikas, intressant nog främst av unga vita brittiska konvertiter på flykt undan dysfunktionella familjer, alkohol- och drogmissbruk. Pamfletterna läses också av skandalpressens favoritfanatiker Anjem Choudary och hans gelikar med stöd från välfinansierade och välorganiserade nätverk från Pakistan och den arabiska halvön. Dokumentären gav inga definitiva förklaringar och svar, men nog en intressant inblick i de unga konvertiternas tankevärld, präglad av en djupare alienering och ett sökande efter nya svar på livets gåtor, precis som Omars under hans islamistiska period.

Trots det intressanta ämnet var dokumentärens grepp lite för ytligt och ensidigt för att besvara alla frågor eller väcka nya tankar, men Omars pamfletter, med sina mer djupgående resonemang och förklaringar, utgör ett ypperligt komplement för den som intresserar sig för hur religiös eller politisk radikalisering kan infektera psykiska sår och drabba de utsatta i samhället, vare sig man talar om de fattiga, de diskriminerade eller andra sårbara.

 

Otto Ekman

Mohamed Omar:
En opieäteres bekännelser,
Aguéli förlag 2012.
Därför lämnade jag islamismen,
Aguéli förlag 2013.

7 kommentarer

Omargate 2013 | Nya Il Convito 2 januari, 2014 - 11:32

[…] deras aggressiva orientalistiskt (i Edvard Saids bemärkelse) färgade attacker.” (Otto Ekman, ”En fundamentalists avbön”, 16/9 2013, Ny […]

Reply
Det vore bra med fler moskéer | Nya Il Convito 8 januari, 2014 - 10:45

[…] deras aggressiva orientalistiskt (i Edward Saids bemärkelse) färgade attacker.” (Otto Ekman, ”En fundamentalists avbön”, 16/9 2013, Ny […]

Reply
Négritude, migritude, islamitude | Nya Il Convito 9 januari, 2014 - 23:23

[…] deras aggressiva orientalistiskt (i Edward Saids bemärkelse) färgade attacker.” (Otto Ekman, ”En fundamentalists avbön”, 16/9 2013, Ny […]

Reply
Pasolini i Tehran | Nya Il Convito 20 januari, 2014 - 14:35

[…] deras aggressiva orientalistiskt (i Edward Saids bemärkelse) färgade attacker.” (Otto Ekman, ”En fundamentalists avbön”, 16/9 2013, Ny […]

Reply
Hamas är skräp | Nya Il Convito 26 januari, 2014 - 19:09

[…] deras aggressiva orientalistiskt (i Edward Saids bemärkelse) färgade attacker.” (Otto Ekman, ”En fundamentalists avbön”, 16/9 2013, Ny […]

Reply
Internationella kvinnodagen. Från Hypatia till Malala | Nya Il Convito 8 mars, 2014 - 23:12

[…] deras aggressiva orientalistiskt (i Edward Saids bemärkelse) färgade attacker.” (Otto Ekman, ”En fundamentalists avbön”, 16/9 2013, Ny […]

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.