Woody Allen mörkare än på länge

av Zinaida Lindén

 

Blue Jasmine hör knappast till Woody Allens bästa filmer, däremot till hans mest personliga. Det är mera drama än komedi. Auteuren som gör konst av sina neuroser kliver ur sin komfortzon och går på djupet med att visa hur förlorad status påverkar tillvaron. För första gången på länge har Allen ett kvinnligt alter ego på film.

Här har vi en dam traumatiserad av sitt äktenskap, men det är ljusår från Ryan Murphys Eat, Pray, Love. Ingen glamour, bara ett smärtsamt konstaterande av att våra möjligheter är begränsade och bedrägliga. I många år hade Jasmine (Cate Blanchett) varit en överklassfru i New York. Hennes man (Alec Baldwin) visar sig bedra henne och sysslar dessutom med skumma affärer av Bernie Madoffs magnitud. Han hamnar i fängelse, deras förmögenhet går upp i rök. Den utblottade och olyckliga Jasmine flyttar till sin godhjärtade syster Ginger (Sally Hawkins) – som bor i en tvåa i San Fransisco.

Kulturkrockarna blir många. Medan Jasmine envisas med att klä sig i Chaneldräkter och gå med en Louis Vuitton-väska struttar Ginger omkring i white trash-plagg från någon lågprisaffär. Gingers taktlösa arbetarklasspojkvän (Bobby Cannavale) retar Jasmine som saknar utbildning och kontakter. Vi ser Jasmine försöka anpassa sig till sin nya situation. Trots att hon är irriterande bortskämd slåss hon som ett jagat djur för att göra något av sitt liv. Hon kombinerar arbete och studier, men hon har otur. För henne är samhällsstatus lika beroendeframkallande som Xanax och alkohol (som hon häller i sig mest hela tiden). Osökt tänker jag på Match point där Allen låter en uppkomling gå över lik för att behålla sin position i societeten.

Inget är vad det ser ut att vara i denna brutala saga. För en stund lyfts Jasmine ur misären av en ny man (Peter Sarsgaard), en framgångsrik diplomat, men snart faller hon offer för sin egen lögn. Blanchett gör ett enastående jobb här. Jasmine är en rätt så osympatisk, men blodfull kvinna som försjunker i galenskap. Rått och obekvämt att se, men ärligt.

Med Jasmine har jag samma problem som med tjejen i Sophia Coppolas Lost in Translation. Lyxfruar vars tillvaro är ihålig har jag svårt att identifiera mig med. Ingen katharsis här. Inte ens för ett ögonblick – som i svensken Johan Klings drama Darling där han låter sin bortskämda unga hjältinna utveckla en sorts vänskap med en 60-årig arbetskamrat från McDonald’s.

Precis som Coppolas drama The Bling Ring är Allens nya film en kommentar till dagens konsumtionskultur. Frågan är om Allen är rätt person att skildra arbetarklassen. Ginger och hennes karlar är gulliga, men ganska stereotypa.

Tilläggas bör att Blue Jasmine är visuellt fascinerande, skickligt filmad av Javier Aguirresarobe (Vicky Cristina Barcelona). San Fransisco lever och vibrerar. Än en gång har Allen åstadkommit en fin urban skildring.

Zinaida Lindén

Blue Jasmine. USA, 2013. Manus och regi: Woody Allen. Foto: Javier Aguirresarobe. I huvudrollerna: Cate Blanchett, Sally Hawkins, Alec Baldwin

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.