Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande är en bok som var och en som varit besatt av en annan människa borde läsa, skriver Kira Nalin.
Ester Nilsson är en förnuftsmänniska. Hon är poet och essäist. Hugo Rask är konstnär. Då de två möts sätts Ester Nilssons värld i gungning. Hon förälskar sig handlöst och tappar förståndet, så långt en förnuftsmänniska nu kan tappa förståndet. Ändå håller hon ihop på något mirakulöst sätt, tack vare språket och intellektet som förnuftsmänniskan har på sin sida, men samtidigt och kanske just därför känner Ester Nilssons ältande inga gränser. ”Men ge upp nu, han vill inte vara med dig!” vill man ropa, tillsammans med ”väninnekören” som står för den rationella rösten i boken.
Augustnominerade Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek av Lena Andersson (f. 1970) är en återhållsam roman om stora känslor, en roman som var och en som varit förälskad, eller snarare besatt av en annan människa, borde läsa. Lena Andersson har tidigare gett ut fem böcker, och är känd som debattör och krönikör. Temat i hennes nya roman är allmängiltigt och Andersson skildrar förälskelsen nyktert, med humoristiska undertoner. Läsaren kan inte låta bli att sympatisera med huvudkaraktären. Vem har inte varit förälskad i någon som inte besvarat ens känslor? Vem har inte vandrat i förnekelsens träsk tills det uppenbara långsamt och plågsamt trängt in i medvetandet?
I en intervju i Hbl (7.10 2013) säger författaren Agneta Klingspor, som inte ännu läst Anderssons bok men hört talas om den, att hon inte förstår passionen då paret inte träffas så ofta och inte har speciellt bra sex. Passion är måhända fel ord då det kommer till romansen i Egenmäktigt förfarande, då Ester Nilsson och Hugo Rask förenas i köttet (som Andersson beskriver det) endast tre gånger. I sitt uttalande förbiser Agneta Klingspor styrkan i projektioner. Hugo Rask börjar leva sitt eget liv i Ester Nilssons medvetande. Han kanske inte alls motsvarar Hugo Rask som han är, i verkliga livet, men det gör inte upplevelsen mindre passionerad i hennes huvud.
Stilistiskt sett är Egenmäktigt förfarande en pärla. Omfånget är dryga tvåhundra sidor, men författaren får sagt allt det hon bör och ännu mer. Då objektet för huvudpersonens kärlek inte ger henne det hon längtar efter växer vreden, och minsta lilla tecken från hans sida får henne att byta rikting och gå på moln. Andersson skildrar förälskelsens berg- och dalbana och hoppets bedräglighet. Obesvarad kärlek väcker plågsamma känslor till liv, känslor en förnuftsmänniska helst förtränger och tacklar med intellektuella resonemang. Romanen tar upp frågor om makt – den som älskar är alltid i underläge. Egenmäktigt förfarande kan också läsas ur ett könsperspektiv, här är det ju mannen som har makten och kvinnan som är i underläge. Men det kunde lika gärna vara tvärtom. Ester Nilsson saknar inte händer och fötter, även om hon tappar förståndet ibland, men det är väl alldeles naturligt med tanke på omständigheterna.
Kira Nalin
Lena Andersson: Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek. Natur & Kultur, 2013.
