Björn Wahlroos icke-officiella biografi är välskriven och intressant, men ganska okritisk, skriver Lotta Staffans.
Det var mycket hemlighetsfullt då Björn Wahlroos icke-officiella biografi skulle komma ut. Förlaget gav inte ut texten åt någon förrän på måndag morgon med embargo till följande natt kl. 02.00. Jag väntade mig stora avslöjanden och kvällstidningsrubriker.
Det var nästan så jag kände mig lite lurad då det största scoopet handlade om att skribenterna hade lyckats få tag på sittordningen för Wahlroos inflyttningsfest på Åminne gård 2007.
Det är Helsingin Sanomats grävande journalist Tuomo Pietiläinen och en grupp på 25 journaliststuderande vid Tammerfors universitet, där Pietiläinen innehaft en gästprofessur, som står bakom boken Wahlroos – epävirallinen elämäkerta.
Genom att studera bland annat sittordningen på Wahlroos fest, hans lunchgäster och jaktsällskap, målar författarna upp en bild av en liten och sammanlänkad finländsk elit, och beskriver hur Wahlroos blivit en del av den. Wahlroos tackade själv nej till att bli intervjuad för boken.
Trots att det riktigt stora scoopet uteblev, är resultatet en välskriven och intressant överblick över hur det finländska samhället utvecklats under de senaste femtio åren. Berättelsen går från Björn Wahlroos uppväxt och fadern Bror ”Buntta” Wahlroos stormiga tid som kanslichef på handels- och industriministeriet, till ”Nalles” ekonomiska frammarsch och slutligen till hans tid som nyadlig.
För någon som är född på 80-talet blir boken också en påminnelse om hur snabbt samhället förändras. Det är knappt trettio år sedan finansmarknaderna i Finland, liksom på andra håll i världen, var kraftigt reglerade. Sedan kom Reagan och Thatcher och med dem liberaliseringsivern. Senast finanskrisen har ändå tydligt visat att det behövs någon form av reglering, men än så länge har de konkreta åtgärderna på politisk nivå varit ganska få.
Wahlroos hör till dem som hoppas att den fria och oreglerade marknaden skall bestå. I sitt tal på brittiska ambassaden i Helsingfors tidigare i höst påpekade han att vi är på väg åt rätt håll, marknaderna får allt mer makt (vilket också är temat för hans egen bok Marknader och demokrati: uppbrott från majoritetens tyranni). Kanske hans starka marknadstro delvis kan förklaras med hur hans egen rikedom kommit till.
Rik på skattepengar?
Björn Wahlroos är en av dem som lyckats vara på rätt plats vid rätt tidpunkt och göra stora vinster på liberaliseringen. Hans inofficiella biografi har väckt diskussion om huruvida Wahlroos i själva verket byggt sin rikedom på finländska skattebetalares pengar. I Helsingin Sanomat jämför Anu Kantola Wahlroos med en nyrik rysse som varit listig nog att utnyttja privatiseringen av statsbolag och statens klumpiga bankverksamhet.
Wahlroos blev nämligen en av Finlands rikaste personer i och med att statsägda Sampo-Leonia år 2000 köpte upp hans investeringsbank Mandatum. Staten betalade cirka 2,5 miljarder mark för aktierna i Mandatum för att få Wahlroos till chef på Sampo-Leonia. Det här var 52 procent mer än Mandatums värde på börsen.
Boken avslöjar att det var dåvarande finansministern Sauli Niinistö (Saml) som stod bakom förslaget, även om många kopplat ihop affären med Suvi-Anne Siimes (Vf) eftersom hon som andra finansminister fick svara på kritiken under riksdagens frågetimme när Niinistö själv inte var på plats.
Redan nästa vår delade Sampo ut de största dividenderna företaget någonsin betalat till sina aktieägare. Wahlroos själv tjänade 26,5 miljoner euro på det här. I boken spekulerar man kring varifrån pengarna härstammade, eftersom företagets vinst inte hade vuxit i samma utsträckning. Enligt professor Olli-Pekka Ruuskanen är det sannolikt att en del av pengarna var lagstadgade försäkringsavgifter som statsägda Sampo-Leonia samlat in under tidigare år.
Djupare analys saknas
Boken har ett starkt journalistiskt grepp och man märker att skribenterna försökt måla upp en möjligast objektiv bild, som främst baserar sig på intervjuer med Wahlroos kolleger och bekanta. Skrivteamet har gjort ett gediget jobb med att gräva fram detaljer om hurdant vädret var en viss dag eller vilka kläder Wahlroos hade på sig, allt för att bygga en sanningsenlig och medryckande historia.
Samtidigt saknas den djupare analys av omvärlden och samhällsklimatet, som skulle ha kunnat hjälpa läsaren att placera Wahlroos uttalanden och affärer i en vidare kontext. Man nämner till exempel 1990-talets depression bara i förbifarten, utan att gå in på den nyutvecklade kasinoekonomi som bäddade för kraschen, eller bankirernas roll i den.
I sin okritiskhet blir boken en produkt av sin tid som sätter likhetstecken mellan framgång och ekonomisk makt.
Man betonar flera gånger Wahlroos intelligens, och gör det till den grad att till och med hans raseriutbrott närmast bortförklaras med att han mister tålamodet om någon av hans anställda inte ”gjort sina hemläxor”. Han ”samlar de intelligenta omkring sig och förbigår de dumma”, skriver författarna. Samma otålighet och krav på perfektionism får honom att kila i kön och gorma åt servitörer som inte serverar tillräckligt god mat.
Medan självgodhet och kompromisslöshet är egenskaper som få beundrar i vardagen, så målas de i boken upp som närmast nödvändiga för den som vill nå framgång.
Vid publiceringstillfället fick skribenterna frågan om de tror att Wahlroos kommer att bli upprörd över boken. ”Han sitter nog någonstans och myser som bäst”, svarade en av dem.
Lotta Staffans
Tuomo Pietiläinen m.fl.: Wahlroos – epävirallinen elämäkerta. Into Kustannus, 2013.