I våras tillbringade jag några månader i Aten. Inte långt ifrån där jag bodde, utmed den bullriga Alexandrasavenyn och mittemot Panathinaikos hemmastadion, stod en länga våldsamt förfallna funkishus med igenbommade fönster och avrivna elkablar. Husen såg ut att kunna rasa ihop när som helst, men var fulla av liv. Invånarna där utgjorde ett eget mikrouniversum, tydligt avgränsat från de fräschare kvarteren runtomkring. En korpulent man satt i en rullstol och rökte cigarill, medan han sköts framåt en av liten pojke som knappt nådde upp med armarna. Kvinnor med blänkande metalltänder hängde ut kläder på tork på gårdarna. Ett gäng obstinata katter följde en med blicken när man passerade de överbelamrade soptunnorna. En stor familj bodde rent av i en föredetta kiosk utanför husen. Det såg ut som ett övergivet sovjetiskt bostadsområde som ockuperats av romer någonstans i utkanten av Ryssland – mitt i turismens Aten.

Om dessa hus, liksom om illegala bosättningar i Lissabon, gentrifieringsprocessen i Berlin, hiphopen i DDR, Baltimores bolånemarknad, Stockholms gränser och koder samt mycket annat kan man läsa i den svenske urbanhistorikern Håkan Forsells nyutkomna bok Bebodda platser. Den som följt hans blogg Arbetsbok, varifrån texterna kommer, vet att Forsell är en av få i Sverige i dag som förmår skriva en estetiskt njutbar journalistprosa. Ovanligt klara, förnimbara ögonblicksbilder blandas med initierade facklitteraturrecensioner och personligt hållna teckningar av livet på de olika platserna där författaren bedrivit sina fältstudier. Ibland tangerar han rent av det poetiska. Texten ”Östermalm” är en liten novell i sig, koncentrerad och längtansfullt stämningsfylld.

Resten av texterna utgör snarare mindre essäer än regelrätta bloggposter. En bra essä ska ju först och främst kunna intressera både experten och den oinsatte. Forsells texter kräver nästan ingen förtrogenhet med urbanforskningen av läsaren, men likväl diskuterar de allt från Jane Jacobs klassiker The Death and Life of Great American Cities till moderna svenska essäer, som Flanörens blick och Där jag kommer ifrån. Till detta kommer åtskilligt med direkt teoretisk facklitteratur.

Under de år som jag läst Håkan Forsells blogg har jag flera gånger blivit överraskad av ett slags geografisk kongenialitet. I flera texter sätter Forsell fingret på det jag själv har känt inför förfallna funkislängor i Aten, partyturismen i Berlin och melankoliska gator i Portugal, men först och främst i mitt eget plågade förhållande till Stockholm. Staden framstår som Sveriges ursprungliga urbana protes, en brist i själva hjärtat av landet som man får hålla till godo med – om man inte vill flytta utomlands. Till synes en vacker, beboelig stad – mycket vatten och takåsar – men varför känner man sig så understimulerad? Varför känns det hela tiden som att någonting fattas? ”I många städer, inte minst i Sverige”, skriver Forsell, ”händer det för lite. Det råder ingen trängsel i nuet. Istället för att bemästra dagens alla ögonblick fulla av kaos, kroppar och offentlighet börjar en självgenererande rationalism ta över. Förväntanshorisonten blir större än erfarenhetsrummet.” Accenten sätts på framtidsplanen, riskminimeringen. Därigenom undermineras grunderna för potentiella händelser och rörelsen mot framtiden blir ett stillastående nu.

Städer är ju inte bara lattedrickande och bostadsrättsfixande. ”Södermalm är ingen plats utan ett maktperspektiv”, konstaterar Forsell. Städer väcker frågor om samlevnad, egendom, demokrati; bristen på fysiskt utrymme, andras ständiga och ofta irriterande närvaro, ett nätverk av möjligheter och risker. De gör det möjligt att hålla sig undan, att fly från sig själv. I bästa fall, när de verkligen fungerar, ger de en inte bara en möjlighet att träffa andra, utan att först och främst själv bli den man inte är.

Samtidigt är städer också nästan alltid provinsiella, egocentriska. Man flyttar till Berlin och stagnerar, som Andrej Belyj skrev på tjugotalet. Det lokala framställs som det universella, och i slutändan förvandlas staden till sin egen pastisch. Forsells texter rör sig mellan allt från futuristernas manifest till samtida blockbusters och blir ett sätt att motarbeta den inre provinsialism som finns inom en oavsett var man kommer ifrån, vare sig man bor i förorten eller på en livlig gata i en världsmetropol. Kosmopoliter som sällan lämnar sin stadsdel, pendlaren som dagligen rör sig ”med klockan i själen”. Den ordnade vardagen skymmer allt som inte är som den själv. Enda sättet att motarbeta denna stagnation av själslivet är att hålla sig i rörelse, vara på flykt: i geografisk rörelse från en punkt till annan, i intellektuell rörelse över genregränserna, i historisk rörelse, ut ur samtidens fixering vid nuet och framtidsplanerna.

Forsells texter står aldrig still. I sin senaste bloggpost, från en takterrass i Lissabon, lovar han rent av att börja skissa på en hel kulturteori.


Maxim Grigoriev

Håkan Forsell: Bebodda platser. Arkitektur förlag AB, 2013.

 

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.