Vid sidan av tvångsvården och fängelserna finns det inga samhällsinstitutioner som begränsar myndiga medborgares fri- och rättigheter så kraftigt som försvarsmakten gör när det kommer till värnpliktiga. Därför finns det ett uppenbart behov att diskutera dess värderingar, frågor om insyn och rättssäkerhet.
Det gäller förstås att vara saklig. Då Svenska Yle förra veckan rapporterade om en Facebookgrupp där tidigare anställda vid Nylands brigad anklagas för misskötsel är det lätt att se problemen. Att hänga ut folk med namn är ofta fel, och falsk ryktesspridning kan vara ett brott. Men visst finns det, generellt sett, en tystnadskultur att göra upp med. Och då alternativen till värnpliktsarmén inte ter sig speciellt lockande blir genomlysningsbehovet än mer angeläget.
Den här ledaren blir ett sorts personligt vittnesmål, en hågkomst från vintern 2002 då jag själv ryckte in i Dragsvik, nitton år ung, på det stora hela omotiverad, men också lite nyfiken. Läger, marscher och föreläsningar ilade snabbt förbi och en klar vintereftermiddag i februari låg vi rekryter återigen i en lång rad i snömodden på skjutbanan, med stormgevären framför oss och skarpa patroner i magasinen. Jag minns att mina läppar värkte, utelivet hade torkat ut dem. På andra sidan fältet skymtade måltavlorna och en stamanställd officer höll en kort monolog. Vi låg stilla och lyssnade; av säkerhetsskäl var det absolut förbjudet att vända på sig eller stiga upp. Skulle någon göra ansatser åt det hållet hade övervakande officer rätt att tillgripa våld, hade vi fått höra.
Stamofficeren förklarade att vi nu skulle genomgå vårt första skjuttest, han berättade hur det var upplagt och att den som gjorde väl ifrån sig kunde räkna med duglighetspermission:
”Och det kan ju vara trevligt att få några dar extra med flickvännen därhemma.”
Han höll en kort konstpaus innan han fortsatte:
”… Eller med pojkvännen.”
Ny konstpaus, och sedan:
”Men akta er, så jag inte får reda på att nån av er har pojkvän… Fy satan, såna människor spottar jag på!”
Vi låg tysta.
I dag är den här händelsen preskriberad, men i efterhand har jag tänkt att jag borde ha anmält officeren. Vintern 2002 kom jag mig aldrig för. Jag visste inte vart jag skulle vända mig, betvivlade att någon skulle ta saken på allvar och, ja, det var bekvämt att låta saken bero. Ett par veckor senare bestämde försvarsmakten enväldigt – och trots att jag avsiktligt underpresterat på alla prov – att jag var officersmaterial. Då avbröt jag och gjorde civiltjänst istället.
Men jag återupplever ibland den där februaridagen i tankarna. Och jag har grunnat på hur satanisk situationen var; att en statligt anställd officer valde att ge luft åt sitt hat just vid ett sådant tillfälle då hans underlydande på grund av säkerhetsföreskrifter hade minimala möjligheter att protestera, då den som ställt sig upp och sagt ifrån kanske blivit nersparkad.
Vidare har jag tänkt att händelsen bara kan förstås i sitt sammanhang. Att skjutövningens yttersta syfte var att lära oss hur man dödar en fiende: och att själva dödandet inte bara handlar om att lära sig sikta rätt utan också om att lära sig hata– om att avhumanisera honom, om att göra honom till ”den andre”. Och jag har tänkt att den enda skillnaden mellan bögen och fienden var en fråga om distans. Och att jag, om jag kan förmå mig att avlossa en spottloska mot killen bredvid mig, sedan ska ha lättare att avlossa en kula mot människan framför mig.
Jag betvivlar förstås att officeren själv såg saken så här. Jag kan bara spekulera om graden av intention bakom den situation han iscensatte. Kanske skulle han idag säga att det bara var ”på skoj”? Kanske har han glömt hela saken vid det här laget?
Själv minns jag en lektion, den värdefullaste jag fick under min korta militära karriär. Den lektionen handlar om makt, om hur makt fungerar, och om hur makten ser ut då den avkläs några av de slöjor vi så gärna draperar den med för att den ska vara uthärdlig.
Fredrik Sonck