Till det något slitna Nappari gård vid Kumo älv kommer studenten Osborne Hancock sommaren 1905 för att verka som hemlärare åt två adelsflickor, den spralliga Rose-Marie och den allvarsamma och ordentliga Avé. Båda blir förälskade i honom och han blir förälskad i en. Men vägen till äktenskap kompliceras av klasstillhörighet, orostider och den unga damens föräldrar som givetvis har större ambitioner för hennes del. En klassisk historia som i detta fall har en verklig förlaga.
Studentens namn är en historia i sig: Osborne var brittisk medborgare, son till den engelska finsmeden John Hancock som bara 23 år gammal kom till Fiskars bruk för att modernisera kniv- och saxtillverkningen under brukspatronen Albert von Julin.
Berättelsen knyter samman ett flertal fantasieggande trådar: finsk industrihistoria, en romantiskt förfallande herrgårdskultur, en kosmopolitisk överklass, den politiskt turbulenta tiden med underjordisk aktivism, en gryende feminism, ett i hög grad ryskt Helsingfors. Det här gör berättelsen väldigt visuell, stundtals glassigt pastellig och stundtals mörk, i alldeles bokstavlig mening (mörka gator, mörkt hav). Man kunde lätt omsätta boken till film, inte minst för att även karaktärsskildringen ganska långt är observerande, utifrån sedd.
Långs prosa är smidig och okomplicerad, han är en bra berättare, men är här inte fullt så alert som han kunde med att skapa närvaro. Ögonblicken infinner sig inte riktigt, utan sveper förbi i berättelsens raska ström.
Kanske just på grund av det här berättartekniska draget förblir karaktärerna något oinspirerande: den clownaktiga kusinen Carl von Knorring (bamsig och skäggig i automobil), den i grunden småborgerliga mamman Tigerstedt, den aningslösa Rose som kastar sig på en ganska viljelös Hancock. Och visst är Avé (den förnuftiga systern) lite väl trög? Man kan förstås se detta som en typ av realism: alla människor är behäftade med karaktärsbrister och begränsat förstånd, och variationerna i människors brister ger underlag för en snabb individualiserande karaktärsteckning. Men ändå. Jag försöker för mitt liv förstå varför Lång har använt det charmiga materialet till att skriva en ironisk roman (vad är det egentligen han ironiserar över?), bara för att märka att andra recensenter inte alls har läst den så: att de till exempel har tagit den på allvar som kärleksroman.
Och varför är det inte en kärleksroman? Kanske för att författaren själv inte har älskat sina karaktärer. Eller kanske snarare såhär: han har älskat berättelsen där deras verkliga förlagor ingår, det är tydligt. Man har en känsla av att han gärna skulle berätta mera. Livligast blir texten när berättelsen går utanför sina givna ramar: till exempel till pappa Tigerstedts ungdomseskapader i den ryska armén och slutligen, i efterordet, till vad som hände sedan. Men han har inte älskat sina egna skapelser tillräckligt. Det finns mera geist i Pia Lindenbaums eller Barbro Lindgrens fyraåringar, än i dessa 20-åringar; något paradoxalt då både Osborne och Rose gör farliga saker: deltar i underjordiska expeditioner och rymmer utan pengar med en fattig man. Då läsaren inte ges några skäl att älska dem förblir det obegripligt varför de älskar varandra.
Detta sagt är själva stoffet ändå härligt, både det ”verkliga” och det som Lång har fabulerat ihop. De personer som bara skymtar förbi verkar ofta mer lovande än Hancock och hans brud: brodern Severin Tigerstedt Junior, till exempel, som lever ett helt eget liv i Moskva.
Fredrik Lång: Flickorna på Nappari, 2013. Schildts & Söderströms.
