Vad gör man om man inte har någon som helst ambition eller motivation för att arbeta? Standardsvaret: man ligger hemma arbetslös på soffan och parasiterar på systemet. Och varför inte? Här i det vackra sköna Norden har vi råd med en eller annan som gör på det viset. En del blir mycket upprörda över det här. Det blir inte jag.
Jag avskyr en syn på livet där arbete skall stå i centrum. Jag avskyr att man ska känna sig usel och omoralisk om det råkar vara så att man under en kortare eller längre tid känner att man helt enkelt inte vill arbeta. Min åsikt är att regeringen kunde reservera lite pengar för just sådana stunder när annars goda och flitiga medborgare vill ta en paus. Chilla lite grann. Hitta balansen i sitt liv igen, i stället för att bara stressa vidare till nästa jobb som varken leder framåt i karriären eller ger en möjligheter att spara pengar för sitt lilla boägg.
Jaha, så du tycker om musik? skulle de fråga på Byrån för Ledighetsunderstöd. Ja, men då ska du ta några månader för att spela gitarr och skriva några låtar. Tre tusen euro, varsågod.
Okej, det är trädgårdsodling du vill syssla med? Två tusen euro, du får två månader på dig. Varsågod.
Varför inte. Det vore schysst av regeringen att bjussa sina medborgare på det här. I stället för att låta folk söka jobb efter jobb efter jobb efter … ja, ni förstår. Det finns också mängder av människor som aldrig har haft en betald semester i hela sitt liv. Jag hör till dem. I stället har jag haft obetalt ledigt i juli och delar av juni. I mitt fall har det år efter år lett till att jag har varit tvungen att ansöka om utkomststöd för den månaden då arbetsplatsen har varit stängd. Ofta har de här jobben varit kommunala (till exempel dagis och ungdomsgårdar). Således har kommunen betalat utkomststöd åt mig i stället för lönen under semestermånaden. Alla ser väl logiken i det.
I stället kunde någon ha sagt: Men fan, ta två månader. Skriv lite grann. Sitt och vila. Ta det lugnt. Du behöver inte gå till socialen, nej, ta den här lilla summan i stället och känn dig inte skamsen över det, utan vi här på Byrån för Ledighetsunderstöd önskar helst att du ska vara så produktiv du vill och hinner med. Om du inte är produktiv alls under den här tiden, ja, då är det inte så farligt, eftersom du snart nog kommer att söka jobb igen. Vi, samhället, litar på dig.
Det är högst tvivelaktigt om någon regering någonsin kommer att grunda en dylik byrå. Vilket är lite synd. I den bästa av alla världar skulle det vara möjligt. Men inte här på vår planet. Nej, nu har vi arbetet så ingrott i våra kroppar att det antagligen blir ramaskri bara för att man på allvar tycker att det vore en bra idé att inte arbeta.
Det är bara synd att så få människor i dessa dagar ens unnar sig några tankeexperiment. Jag gör det ofta. Kalla mig orealistisk. Jag vill ändå behålla mina drömmar om ett alternativ till det sönderstressade vuxna liv jag hittills har levt.
Dagdrömmeri macht frei.
Mathias Rosenlund
