När Gustav Klimts målning, Adele Bloch-Bauer I, en österrikisk nationalklenod och tidigare museipjäs, klubbades av Christie’s i New York för 135 miljoner dollar år 2006, började den internationella konstvärlden förstå att det kanske var dags att ta de judiska anspråken på återlämnande av stulen egendom på allvar.

År 2003 hade en mycket het potatis hamnat på Lars Nittves, Moderna Museets i Stockholm dåvarande chef, skrivbord. I museets samlingar fanns Emil Noldes målning Blumengarten, som visade sig vara nazistiskt stöldgods, och arvingarna till den rättmätige ägaren framförde nu krav på ett återlämnande av målningen.

Men i stället för att säga ”självklart ska vi göra rätt för oss”, så inleder Nittve, Moderna Museet och svenska myndigheter en mångårig, föga hedervärd och närmast pinsam förhandlingshistoria, där man på alla sätt och vis försöker slingra sig ur anspråken. Till slut är det så pinsamt att Moderna Museet framställer sig som ett ”offer”, som nu skall bli av med sin fina målning, som man påstår sig ha köpt utan kännedom om bakgrunden. Om detta och mycket annat berättar Anders Rydell, journalist, författare och chefredaktör för tidningen Konstnären, i sin nya bok Plundrarna. Hur nazisterna stal Europas konstskatter.

Rydell har skrivit en alldeles utmärkt bok om hela det nazistiska konstplundringsföretaget, ideologin bakom det och det juridiska efterspel vi lever med i dag.

Rydells kritik mot Moderna Museet och dess agerande i fallet med målningen av Emil Nolde är hård.

År 1998 hölls den så kallade Washingtonkonferensen om stulen judisk egendom. Resultatet blev Washingtonprinciperna, där de 44 deltagande länderna, däribland Sverige, godkände hur man skulle gå till väga när det gällde återlämnande av stulen egendom, så kallade restitutionskrav. Några länder har själva, i enlighet med Washingtonprinciperna inlett undersökningar av sina samlingar rörande stulna konstverk. Sverige är inte ett av dem.

Washingtonkonferensen blev en startpunkt för många judiska familjer som äntligen såg en möjlighet att återfå konstverk som stulits från dem under nazitiden och som de förvägrats äganderätten till av institutioner och museer. Men den juridiska processen har varit snårig, i många fall tvingade nazisterna fram skriftliga avtal, genom löften om flykt och fortsatt liv.

Totalt handlar det om hundratusentals antikviteter, konstverk och böcker som nazisterna genom utpressning och plundring beslagtog från judiska medborgare. Dels skedde det som en del i strävan att utrota den judiska kulturen, dels för att göra sig en rikedom och förstärka den germanska kulturen och de tyska museerna. Inte minst hade Adolf Hitler en grandios dröm om och planer på att förlägga världens kulturella centrum, inklusive konstskatter, till sin hemstad Linz.

På internationell nivå har nazisternas konstplundring och följderna av den diskuterats, men på svenska har det aldrig skrivits något fördjupande om saken. Rydells bok är därför något av en pionjärgärning och en intressant inledning till en fortsatt diskussion.

 

Lars Vikström

 

Anders Rydell: Plundrarna. Hur nazisterna stal Europas konstskatter. Ordfront, 2013.

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.