Till vänskapens lov

av Claes Andersson
Profilbild

Claes Andersson

Också hypokondriker dör.

Att man är paranoid betyder inte att man inte skulle vara förföljd.

Jag gillar Woody Allens paradoxer för deras höga sanningshalt och för att de vanligen är stulna någonstans ifrån och för att deras humor är självironisk, vänlig, omtänksam och utan avsikt att förolämpa eller såra någon enskild eller någon grupp eller minoritet av mänskor.

Jag tänker på den gång jag erbjöds medlemskap i Rotary: ”Jag skulle aldrig gå med i en förening som godkänner mig som medlem” (ursprungligen troligen yttrat av någon av bröderna MarxGroucho?)

Jag hade en judisk vän – frid över hans minne – en professor i arbetsmedicin, en vandrande Google, till bredden fylld av underbara historier, sanna och osanna, sannolika och osannolika, skrönor och vitsar med en stillsam kluckande skrattighet, en djupt inifrån kommande sorgsen munterhet. Det var bara att mata in ett litet kodord – till exempel ”hos läkaren” – så kunde man vara säker på att få ta del av professorns livsvisdom och speciella humor – den oväntade insikten fick man på köpet.

En man kommer till läkaren:

– Doktorn, hjälp mig, min älskade bror tror att han är en höna.

– Men varför skickar Ni inte honom till mentalsjukhuset för att få vård?

– För att jag behöver äggen.

Annars avskyr jag vitsar. Jag har hört hundratals under de långa bilfärder som jag företagit som pianist och ”hanurdragare” i olika dansorkestrar i min ungdom. Knappt att jag minns en enda av dem, de har gått in genom det ena örat och ut genom det andra. Om jag händelsevis lyckas komma på någon vits är det garanterat någon av de undermåligaste, plumpaste, ekivokaste och grovt chauvinistiska skrönorna som dyker upp.

Man minns det man helst vill glömma.

Jag sitter i min skrivarlya i Mejlans och betraktar björken utanför fönstret. De kalla stormvindarna har rivit bladen från dess grenar, den är naken och ryser.

Jag har alltid älskat höstens höga vita ljus och livsrytmens nertonade andhämtning. Nu upplever jag att vintern inte är någonting utanför mig, utan att den smugit sig in i min kropp och själ som fryser, möglar, rostar och gistnar, packningarna och ventilerna glappar både fram och bak. För en tid sedan var pisset starkt blodfärgat, som ett finare Bordeauxvin, nu kommer kylan och vintern snart, är detta ett förebud, det avgörande tecknet?

Nätterna är värst.

Åldrandets lömskaste fiende är självömkan, pessimismen och de nattliga mardrömmarnas dokumentära grymhet. Jag är inte intresserad av mina påflugna, avskyvärda och råa drömmar. Jag vill inte titta på dem. Jag har inget intresse av att se mig själv ligga i en kista med kryllande maskar i mun och anus. Jag vill verkligen inte gång på gång uppleva hur kistan där jag ligger dras in i den tusengradiga hettan i krematorieugnen, utan möjlighet att svalka sig, ta en dusch eller ens glänta på locket. Jag vill inte veta hur det känns att trängas som en handfull aska i en kruka betydligt mindre än det rymliga egnahemshus eller det trånga arbetsrum där jag nu tillbringar mina dagar.

natten är dagens mor och kaos är granne med Gud påstår Lars Norén och framför allt gäller det att bevara optimismen och sin värdighet, hur man än kissar blod och vinglar omkring på osäkra ben, som en nyfödd kalv. Tokig vill man inte bli.

Som väl är finns det ännu vägar att fly längs och världar av harmoni, trygghet och ljus att gömma sig i.

Hos en kär vän kan jag uppleva det eftertänksamma lyssnande samtalet, den ömsesidiga fördjupningen, tilliten och upplevelsen av att vara godtagen, god nog, utan krav och förställning. Tystnaden, den ömsesidiga, kan vara stundens sköna musik, ordlösheten och betraktandet en brygga av tillit och samförstånd.

Och också underbara stunder av uppsluppenhet och lealöshet, fniss utan ände, vänligt och elakt skvaller och att få vara precis hur korkad som helst!

Vänskapen är kärlekens klokare kusin, den förhäver sig inte, den sårar inte, den är tålmodig och välvillig, mäktiga vatten kan inte släcka vänskapens glöd. Misstänksamhet och illvilja är den främmande, liksom stingslighet och stolthet. Vänskapen är inte överlägsen, osolidarisk eller fräck.

Vänskapen kan inte köpas för pengar.

Då man är sjuk och missmodig blir man stark och lycklig av vänskap, den fungerar som antidot, vaccin mot stingslighet och självömkan.

När jag inte längre orkar leva mig in i den dagliga slakten som nyhetsbyråerna visar upp i televisionsrutan: en glaskista till bredden fylld av döda ihjälgasade barn och stympade soldatrester, eller i det allsmäktiga nätet där vi alla sitter fjättrade, för att inte tala om det muntra slaktandet i de standardiserade tv-serierna och reality-tv-programmen, då vägrar jag att vara med längre och söker mig till poesin och till de goda böckernas berättare.

Saul Bellows Hertzog, W.G. Sebalds Austerlitz, Lars Noréns dagböcker, Karl-Ove Knausgårds Min kamp, Willy Kyrklund och Anton Tjechov, Samuel Beckett, André Gide, August Strindberg och Franz Kafka… Och inte de kvinnliga författarna att förglömma, Jane Austen, Selma Lagerlöf, Simone de Beauvoir, Alice Munro, Inger Christensen, Tua Forsström, Astrid Lindgren, Herta Müller, Ingeborg Bachmann, Sara Lidman

Jag har levt med och samlat på böcker så länge jag minns. Den dag man skall byta bostad (som jag just nu) och inser att man måste ta ner alla böckerna och välja de få som man vill behålla inser man vilka mängder man samlat på sig. Etthundrasextio hyllmeter!

Och när ögonens linser inte längre orkar ta emot ordens ljus väljer jag de goda filmerna – många inhemska – och konserterna i det nya Musikhuset, ibland en flykt in i operans sagovärld av hjältar, demoner, martyrer, älskare och rytande basar och barytoner.

Jag har alltid varit och är fortfarande är barnsligt förtjust i fotboll. På en halvtom läktare på fotbollsstadion, bland fyrtiotusen andra i någon europeisk storstad, eller i regn och blåst på en öde sandplan där någon av de underbara barnbarnen rusar efter bollen. Eller hemma i tv-soffan med engelskt, tyskt, italienskt eller svenskt ligadrama som med 10–0 besegrar inhemska såpor eller infantila talkshower.

Men min livgivande källa porlar inne i pianot eller flygeln, då ingenting annat finns än musiken, glädjen, hänryckningen och det ljuvliga att för en stund befinna sig i en annan och bättre värld, på flykt visserligen från världens ondska och tragedier. På flykt? Från vad? Till vad? Än sen?

När jag tittar ut genom fönstret ser jag en flock på tiotals tranor som gör sin plog i ordning för sällskapsresan söderut (de stackars fåglarna tycks varken veta ut eller in; är det faktiskt redan höst, eller är det våren som redan anlänt?) Just nu formar fåglarna sig till två plogar, den ena redan högt uppe och knappt synlig medan den nedre ännu rör sig i cirklar, som för att vänta på någon – kanske på mig? – innan den småningom finner sin plogform och ger sig iväg.

Hade jag haft vingar skulle jag ha förenat mig med dem och följt med dem. Jag längtar, som så ofta, till det osannolika och omöjliga.

Det har blivit förunderligt tyst i huset där jag sitter och skriver. Jag njuter av fiktionen, fantasin, den stillsamma glädjen. I radion rabblar Soini och Halla-aho och Pekkarinen och Tiilikainen sina kroniska plattityder. Samma tomma retorik dag efter dag, vecka efter vecka. Inga försök till fördjupning, dialog och absolut inga konkreta alternativ. Och allt kryddat med populismens, inkrökthetens, fundamentalismens och xenofobins ”invandrarkritiska” skitlukt.

Skit samma, som det heter i Mammuten.

 

Claes Andersson

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.