Klockan är några minuter i tio. Tre filmer ska börja på olika kanaler och alla är helt obekanta. Hur välja? Många mindre nogräknade cineaster skulle säkert konsultera Metacritic, Rotten tomatoes eller någon annan webbplats som erbjuder aggregerade recensioner. Idén går ut på att samla omdömen från ett stort antal erkända kritiker och etablerade medier och koka ner dem till ett enkelt betyg. Rotten tomatoes räknar hur många procent av recensionerna som är ”positiva”, medan Metacritic använder en normalfördelningskurva och graderar filmer på en skala mellan 1 och 100.
I Ny Tid förra veckan drog Trygve Söderling en lans för den illa utsatta filmkritiken som i hög grad villkoras av vilka filmer som visas på bio. Det ger naturligtvis Hollywood en favör, medan icke-engelskspråkiga filmländer och -kulturer ofta ignoreras. Samma sak gäller mer utpräglad konstfilm, experimentell film och film som produceras för tv eller webb. Det är verkligen inte svårt att se Söderlings poänger. Men på vilket sätt kan den aggregerade kritiken förstås i relation till filmkritik överlag?
Det är förstås lätt att avfärda den aggregerade ”kritiken” utan vidare diskussion. En siffra kan på inga sätt sägas vara kritik: den innehåller ingen analys, inga frågor, inga sammanhang. Siffran kan beskrivas som en grotesk reduktion av det tankearbete som utförts av hundratals personer. Det den erbjuder är ett omdöme, en värdering. Släktskapet med de stjärnor som dagstidningar ofta delar ut är uppenbart, men de aggregerade omdömena har betydligt större anspråk på ”allmängiltighet” och aggregeringssajternas popularitet antyder dessutom att de uppfattas som trovärdiga. Det går förstås inte att se någon meningsfull skillnad mellan betygen 65/100 och 66/100 på Metacritic, men ofta kan man mycket väl anta att den film som fått 88/100 är ett säkrare val än den som fått 38/100.
Aggregeringen åskådliggör på så sätt en fundamental skillnad mellan värdering och kritik. Men också själva värderingen dras med vissa skevheter. För det första är urvalet snävt: kritikerna utgörs i hög grad av amerikaner, och filmerna som betygsätts är mestadels amerikanska. För det andra tenderar riktigt höga aggregerade omdömen att tillfalla en viss typ av filmer; sådana som är välgjorda, ganska originella men ändå förhållandevis oproblematiska sett till sitt innehåll. Det kan vara egensinniga mänskliga komedier som Aki Kaurismäkis Mies vailla menneisyyttä (2002) eller prepubertala kärlekshistorier som Wes Andersons milt melankoliska Moonrise Kingdom (2012). Problemet är inte att detta inte skulle vara intressanta filmer, men deras närmast enhälligt positiva mottagande är såå förutsägbart. Man kan jämföra till exempel med Lars von Triers genuint obekväma Antichrist (2009) som får ett medelbetyg då kritiken aggregeras – uttryckligen på grund av sin förmåga att ge upphov till debatt istället för en unison hyllningskör.
Det som denna skevhet i värderingen illustrerar är hur aggregeringssajterna tar kritikerna, men inte kritiken, på allvar. Att kritikern förmår resonera initierat om en film är viktigt, det kvalificerar henne som betygsättare, men kritiken i sig ger man blanka fan i.
Men även om aggregeringssajterna alltså är en sorts parasiter, väcker de ändå frågor om när kritik respektive värdering är intressant. Den kritikintresserade publiken kan emellanåt uppleva en viss bakvändhet i att medier publicerar ambitiösa recensioner just vid premiären, vid en tidpunkt då man har dåliga förutsättningar att göra en självständig och kritisk läsning av kritiken (eftersom man inte sett filmen). I vissa fall kan också en bra recension, paradoxalt nog, stå i vägen för det egna mötet med verket. Man kan leka med tanken om en filmkritik som skulle nöja sig med kortfattade omdömen på premiärdagen, men komplettera med egentliga recensioner några veckor senare. Goda recensioner har för övrigt – till skillnad från mycket annat medieinnehåll – en livskraft som växer långt efter publiceringsdagen.
Fredrik Sonck
