Den årliga Helsinki African Film Festival, HAFF, har ett svenskt syskon i Stockholmsfestivalen Cinemafrica. Cinemafricas målsättning är att spegla den vidsträckta och heterogena kontinenten Afrika genom att visa filmer som annars knappast skulle nå svenska biografer. Årets nyhet var att Cinemafrica som första filmfestival i Sverige börjat A-märka sina filmer enligt Bechdeltestet. Av årets 40 filmer klarade 13 testet.
Naturligtvis är det en grannlaga uppgift för programgruppen att välja ut ett representativt program. 2014 års festival var, precis som den ska vara, spretig. Ett återkommande tema var dock det komplicerade förhållandet mellan Afrika och Europa som självklart inte går att komma ifrån. Tre år efter händelserna på Tahrirtorget i Kairo var dessutom den arabiska våren fortfarande påtagligt närvarande i programmet.
Johan Palme, ledamot av Cinemafricas styrelse och medlem av programgruppen, tycker att Egypten är ett av de mest spännande filmländerna just nu:
– Det har hänt mycket i och med den arabiska våren och berättandet har utvecklats. Burkina Faso är också ett land att hålla ögonen på. Det satsas mycket på film där, men problemet med Burkina Faso och de andra franskspråkiga länderna i Afrika är att filmerna finansieras med hjälp av franska pengar. Det är svårt för inhemska filmskapare att hitta sitt eget sätt att arbeta på.
Festivalens öppningsfilm, den fransk-burkinska Soleils (2013) av regissörsduon Dani Koyauté och Olivier Delahaye, är ett bra exempel på ovan nämnda problematik. Filmen är en episk saga om att äga sin egen historia och att utmana historieskrivningen. Den spänner över flera århundraden, men berättelsen skildras så överpedagogiskt att det känns som att titta på ett mycket tillrättalagt barnprogram. Många viktiga frågor tas upp, men regissörerna går aldrig på djupet utan låter filmen dröja kvar i den lättsamma ton som av någon anledning verkar vara obligatorisk då tidsresor skildras på vita duken.
Den marockanske författaren Abdellah Taïa debuterade som regissör i och med Salvation Army (L’armée du salut, 2013), vilken är filmatiseringen av hans egen roman Frälsningsarmén. Romanen är en otroligt vacker skildring av spirande sexualitet och en ung mans väg från Marocko till Europa. I ett samtal med skådespelaren Rikard Wolff i samband med visningen berättade Taïa att det var filmen som konstart, snarare än litteraturen, som blev hans första kärlek. Här är dock berättelsen betydligt bättre i bokform. Filmen kan förhoppningsvis få boken att hitta nya läsare, men blir aldrig mer än en ytlig och sämre kopia av sitt känsliga romansyskon.
Nordafrika i fokus har även No harm done (Même pas mal, 2013), den tunisiska regissören Nadia El Fanis mycket personliga berättelse om Tunisien efter revolutionen. Filmen följer El Fani under en period i livet då hon tvingas utkämpa två olika strider: den ena mot cancer och den andra mot islamistiska fanatiker som går i taket över att hon gör filmer i vilka hon öppet proklamerar sig som ateist. Nadia El Fani var själv närvarande vid visningen och berättade då utförligt om den hatkampanj som följt på hennes filmer. Hon har däremot inga planer på att ge upp filmandet.
– Det är inte konstnärens uppgift att följa politikernas agenda, menade hon och syftade på de islamister som tagit plats i det tunisiska parlamentet.
Festivaljuryn utsåg i år den senegalesiska Under the starry sky (Des étoiles, 2013) av Dyana Gaye till årets vinnare av Cinemafricas filmpris. Vinnarfilmen får distribution på biografer runtom i Sverige och kommer dessutom att ges ut på DVD. Under the starry sky förtjänar verkligen vidare spridning, då det är en engagerande och lättillgänglig film om hur individer drabbas av globaliseringen och en träffsäker skildring av hur man som migrant gör sitt bästa för att klara sig, långt borta från allt som känns hemtamt och tryggt. Dessutom gör birollsinnehavaren Souleyman Seye Ndiaye en imponerande stark insats som senegalesen som söker lyckan i New York men till slut hamnar utfattig på gatan. Här är fattigdomen inte nödvändigtvis något man föds in i, utan något som man ibland av en händelse flyttar till.
Juryns hedersomnämnande gick till den egyptiska dokumentären Crop. Det är en film som enklast kan beskrivas som resultatet av något som Roy Andersson och Marguerite Duras skulle göra om de tvingades arbeta ihop. Långsamma, iscensatta tablåer från Kairos gator och inifrån ett av Egyptens största mediehus, ackompanjeras av ljud i form av intervjuer med journalister som berättar hur staten kontrollerat landets medier under flera decenniers tid. Det är på samma gång sövande och otroligt spännande.
Johanna Karlsson
