Detta är en berättelse skriven med poesins avbrutna rader om en ensam man som drar upp till finska Lappland i en gammal sliten Ladabil och placerar sig i en liten stuga mitt i vildmarken – med en grop full med öl, en skrivmaskin att dikta på och en dröm om att vaska fram guld.

Det blir aldrig så att han känner att han i någon romantisk mening blir ”ett med naturen”. Något guld hittar han inte heller. Renar och järvar verkar lika upptagna av att överleva i denna hårda del av världen som han själv. Det handlar alltså inte om någon mystiskt möte med ”Naturens helande ande”. Tvärtom.

 

Grovt brölar

naturens

orgel 

 

Man får följa skaldens vedermödor med diktandet, med guldvaskandet, med alkoholen och med mullvaden som gräver sönder den lilla primitiva stuga som skalden lånat. Det är en humoristisk och berättande diktbok, som ger en bild av en främling i ett främmande landskap. Dikterna är mycket konkret gestaltade och författaren drar sig inte för att detaljerat skildra den misär ett vildmarksliv kan innebära.

På ett plan kan man säga att Bosse Hellstens diktsamling Eldorado handlar om den romantiska klichébilden av den ensamma machomannen i vildmarken.  Denna bild punkteras dock av en mycket krass saklighet som gör att berättelsen känns befriande autentisk och jordnära.

Enligt vad jag förstått är detta del två av tre i en ”utmarkstrilogi”, som inleddes med boken Solen dånar på (2011). Det blir intressant att läsa sista delen.

 

Peter Björkman

 

Bosse Hellsten:
Eldorado.
Schildts & Söderströms, 2013.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.