Universitetens ”rationalisering”, som J P Roos anför i sin kritik av Foucault (Ny Tid 12/2014), är i själva verket ett utmärkt exempel på den foucaultska maktanalysens användbarhet. Genom omfattande och systematisk rapportering och självutvärdering görs i den nya universitetsmodellen anställda och studerande på alla nivåer mycket effektivare än förr ”medskydliga” till sin egen underordning. Varje blankett jag fyller i gör mig en smula mera delaktig i det panoptiska systemets upprätthållande. Det är exakt denna typ av mekanismer som Foucault vill komma åt med sin maktteori, som ju litet rundhänt brukar återges som att makten ”finns överallt”.
Foucaults tankar om makten är, tycker jag, viktiga och användbara också för att förstå till exempel sexuellt våld inom familjen och kyrkan och varför mörkertalet där är så stort. Det här är maktsystem där offren är så djupt integrerade, på så många plan, att en utbrytning eller frigörelse blir ett hot mot individens hela egna identitet. Eller som Sartre säger (citerad av de Beauvoir som motto för Det andra könet del II): ”Till hälften offer, till hälften medbrottsling, som alla”.
Också Lars D. Eriksson känns en smula onödigt pessimistisk i sina annars givande tankar kring Foucault (Ny Tid 11/2014). Att Foucault inte erkänner några yttersta sanningar och kriterier innebär inte automatiskt relativism och handlingsförlamning, man kan ju ha åsikter ändå (om man inte är britt). Detsamma gäller ju oss alla i vardagen: vi vet till exempel inte om mänskorna vi umgås med alltid talar sanning, men i allmänhet fungerar det hela ändå. Här kan man förresten peka på Foucaults egen mycket aktiva politiska verksamhet, till exempel för fångorganisationer och husockupationer.
För en nyanserad diskussion vill jag rekommendera Magnus Hörnqvists böcker, senast En annan Foucault – maktens problematik (Carlssons 2012).
Att det sen, som Roos framhåller, produceras en del flummig forskning och annan litteratur som åberopar Foucault är inte något allvarligare argument än att det också finns många vulgära missförstånd om Darwin, Marx, Freud och Einstein i svang. Einstein kan till exempel inte sammanfattas med att ”allt är relativt”, och det gäller inte heller Foucault.
Trygve Söderling
