Ett väldigt kryssningsfartyg ligger förtöjt i hamnen, redo att ta passagerare till Marocko. Solen är på väg att försvinna ner bakom de mörka bergstopparna men färgar med en sista kraftansträngning himlen helt gul.
På uteserveringarna hörs förutom spanska såväl tyska som engelska. Den spanska solkusten har bland de högsta medeltemperaturerna i Europa under årets första månader och har därför blivit en tillflyktsort för köldtrötta nordeuropéer.
Men de som fötts utanför EU:s gränser och försöker sig på en resa i annan riktning än kryssningsresenärerna, är inte lika välkomna. Medelhavsremsan längs Costa del Sol är en vallgrav som skiljer det som kommit att kallas Fort Europa från Afrika.
En av den senaste tidens huvudnyheter här är att femton afrikanska flyktingar dött sedan de försökt ta sig innanför fortets murar, via Ceuta på den marockanska sidan av Medelhavet. Ceuta är en autonom spansk stad omgärdad av ett staket, som byggts för att stoppa illegal invandring och smuggling och delvis finansierats av EU (Flyktingsituationen i Ceuta uppmärksammades även i ett längre reportage i Ny Tid 44/2013 red.anm).
Enligt den spanska tidningen El País försökte 200 personer ta sig in i Ceuta i årets första riktigt stora gränsövergångsförsök. Det rapporteras att flyktingarna beskjutits med gummikulor, vilket tvingat vissa av dem att simma tillbaka ut i vattnet och slutligen drunkna – något som fått Amnesty att kräva en utredning av gränspolisens agerande och det socialdemokratiska oppositionspartiet PSOE att efterlysa en parlamentarisk utredning av händelsen. Även EU-kommissionären Cecilia Malmström har krävt förklaringar av de spanska myndigheterna. Spaniens inrikesminister har emellertid förnekat att skotten avlossats direkt mot flyktingarna.
I vilket fall flyter det än en gång döda kroppar i Medelhavet, som en drastisk påminnelse om konsekvenserna av EU:s flyktingpolitik och inte många månader efter katastrofen utanför Lampedusa, där en båt sjönk och nästan 400 människor som flytt och lämnat allt för Europa miste livet.
Här på uteserveringarna är det måhända lätt för dem av oss som fötts på rätt sida av fortets murar att förtränga allt detta när solen bränner trots att det är kväll och februari. När siffrorna på antalet döda flyktingar i tidningarna riskerar att bara bli just det – ännu fler siffror. När något i grunden så fel har blivit en obestridlig verklighet i dagens Europa: att de som är födda med fel pass, bara några mil härifrån på andra sidan vallgraven, inte har rätt att vara här, inte anses ha samma värde som vi.
Jakob Nilsson
