Jag är just en sån där intellektuell fripassagerare som, i stället för att sätta mig in i semiotik, skaffar mig Semiotics for Beginners. Av samma serie finner jag i min bokhylla Keynes for Beginners, Existentialism for Beginners, Foucault for Beginners och sist men inte minst – Astrology for beginners, köpt för 105 mark på Akademen enligt den sega prislappen som ännu sitter kvar. Adelsmärket för ”For Beginners”-serien är de vilda illustrationerna, man läser böckerna som man läser Fantomen. Flott! ”Roy Lichtenstein’s Pop meets academia”, ”The Melody Haunts My Reverie” meets ”Ceci n’est pas une pipe”, meets ”If it recedes one day, leaving behind its works and signs on the shores of our civilization, the structuralist invasion might become a question for the historian of ideas, or perhaps even an object… ”.

 

Men efter en god tid av all seriehedonism fick jag väl nån sorts morkkis och började inbilla mig att jag borde orientera mig mot högre sofistikation. Och snart upptäckte jag en annan serie som höll sig till hederlig text (med bara några få illustrationer). ”A Beginner’s Guide”. Vid Zeus, tänkte jag, ge mig snabb kunskap, för kort är människolivet. Freud. A Beginner’s Guide, Heidegger. A Beginners’Guide, Marx. A Beginner’s Guide, etc.

Och när jag bodde på Island, där jag inte alltid hittade Barillas Spaghetti i butiken, hittade jag dock i universitetsbokhandeln två nya serier som verkade lovande: ”How to Read” och ”A Very Short Introduction”. Således figurerar How to Read Derrida och How to Read Lacan som souvenirer från den tiden i min bokhylla. Liksom A Very Short Introduction to Economics och A Very Short Introduction to Literary Theory. Andra dubiösa titlar jag hittar i hyllan är Film Studies: The Pocket Essential och Poetry: The Basics. Till samma suspekta domän hör min 501 Must-See Movies, men Audrey Hepburn är så ultrasöt på omslaget, att den boken kan jag inte skämmas för.

Under en lång period var jag utan att köpa ”fuskböcker”. (Fast The Bible for Dummies skeppas som bäst från Amerika via min darling Amazon).

Men så en kall dag i januari gick jag in på Akademen och började plocka bland alla möjliga läckra böcker som stod framme på vinterreabordet. Jag fastnade för en av dem och när jag promenerade hem insåg jag att jag sjunkit ännu lägre. Denna gång hade jag inte köpt något fuskverk, utan nu befann jag mig nere i genren ”gift/humor, i syfte att nå kunskap. The Iconoclast’s Guide to Music – Unraveling the Mindset of a Music Snob in 50 Digestible Chunks.

Texten är egentligen ganska esoterisk, definitvt skriven av en snobb, som förlaget Dog ’n’ Bone dock beskriver så här: ”Steve Jelbert har skrivit om musik för flera publikationer som The Times, Independent, Guardian, Mojo, Word, Melody Maker och The Quietus /…/ Han tror inte på någon inneboende överlägsenhet hos vissa former av musik, fastän en del former av musik är lättare att göra narr av än andra.” Och visst gör han narr av snart sagt alla genrer förutom klassisk rock (the music that refuses to grow up) och heavy metal (the oppressive music of the oppressed).

Och det är här – inför the chunk: Heavy metal – jag börjar känna en nostalgisk nyfikenhet, en nyfikenhet som jag en gång i tiden föresatte mig att stilla, utan att jag någonsin kom igång med projektet. Till saken hör att jag i mina yngre och skörare dagar hängde med en amerikan (Thom) som sökt sig till Finland på grund av vår heavy metal (Children of Bodom etc).

De fakto formade Thom, min väninna Fröken A och jag ett litet triangeldrama. Thom var flera år yngre än både Fröken A och jag, vilket bidrog till att vi fascinerades än mer av hans briljanta intelligens. Thom och jag jobbade en het sommar på samma restaurang – det var så vi träffades. Manhattan Steakhouse på Södra Esplanaden var med andra ord det kitt som klistrade oss samman. Magneten mellan Fröken A och Thom var däremot deras gemensamma besatthet av tung metall. Som country-folk-blues-jazz aficionada, var jag totalt utestängd ur deras metallgemenskap.

Thom sa att det krävs en ofantlig musikalitet av heavy metal-musiker, han talade om metallens blodsband till klassisk musik. Jag beslöt att uppskjuta mitt omdöme. Jag är ännu i samma process av uppskjutande. Så jag läser min nya bok med öppet sinne:

”Metall är den musik som tillhör hela världen. Från Brasilien (Sepultura) till Irak, Indonesien och Skandinavien, från Yorkshire till Jemen, väntar alla moshare, headbangers, och metalheads på lördagkväll /…/ Till skillnad från rap – en till stor del verbal form och därför älskad av sociologer som inte spelar något som helst instrument – överskrider metallen språkbarriärerna på grund av sin höga volym och sin ogenomtränglighet ur de oinvigdas perspektiv /…/ Heavy metal låter sig inte drivas med, för den är så förbannat självmedveten.”

Enligt Steve Jelbert visar ”This is Spinal Tap” fingret åt nöjesindustrin, inte åt metallen i sig.

”Metall, i alla sina myriader former, har alltid blivit påverkad av sin omgivning. Eländiga hålor och kulturella öknar utgör speciellt fertil mark, i synnerhet om vädret tvingar folk att hålla sig inomhus /… / Metall utgör samtidigt både en mycket bred kyrka och en anomali – den motstår konsumism, samtidigt som den frossar i överflöd. Dess anhängare värdesätter metallen över alla andra konstarter och beundrar den obestridliga virtuositeten hos dess främsta tolkare – allt inom den givna ram i vilken metallen medvetet respekterar sin egen historia. Låt oss erkänna faktum: heavy metal är klassisk musik i T-shirts.”

Yep, jag minns Thoms T-skjortor (Slayer, Anthrax, Megadeth…) och hans evinnerliga trummande med händerna. Jag minns hans leende och hans underfundighet.

Jag ringer upp Fröken A en onsdagkväll för att fråga henne vad grejen med heavy metal egentligen är. ”Någon sorts passiv aggressivitet”, säger hon och jag kan nästan höra hur hennes tankar byter riktning och landar vid Thom.

Fröken A tröttnade ganska snabbt på metall efter att Thoms visum runnit ut och han lämnat landet.

Trots att tung metall brukar förknippas med ”aggression och machismo” och genrens konserter har beskrivits som ”en sensorisk ekvivalent till krig”(Wikipedia), minns jag Thom som en av de finaste människorna jag nånsin träffat. Också som en av de sköraste.

Rob Zombie, musiker och filmmakare, observerar: ”Most of the kids who come to my shows seem like really imaginative kids with a lot of creative energy they don’t know what to do with. [Metal is] outsider music for outsiders. Nobody wants to be the weird kid; you just somehow end up being the weird kid. It’s kind of like that, but with metal you have all the weird kids in one place.”

That’s my Thom. (Som insisterade på att jag skulle läsa Edgar Allan Poe i original, och bry mig fan i Poe for Beginners.)

Julia Kneževič


Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.