Framtidens krig kommer inte att utkämpas om olja, utan om rent vatten. Det säger Maude Barlow som i sin bok Veden varassa utmålar en deprimerande men övertygande bild av hur vår värld står inför en global vattenkris, där bovarna i dramat är de mäktiga globala vattenkartellerna.
Ett stridsrop. Så kunde man karakterisera den kanadensiska författaren och vattenaktivisten Maude Barlows bok, som Olli-Pekka Haavisto översatt till finska under titeln Veden varassa – Globaali kamppailu oikeudesta veteen. Utropet är riktat till oss alla – även om man skulle råka bo i Finland, som tillsvidare rankas bland världstoppen i vattensäkerhet.
Barlow beskriver hur vi går mot en mardrömslik global vatten- och sanitetskris. ”Med undantag av några få, är folk inte medvetna om att världen är på kollisionskurs med en komet som heter den globala vattenkrisen”.
Katastrofreceptet är följande: aldrig tidigare skådad förorening och okontrollerat utnyttjande av vattenkällor, i kombination med en växande global vattenkartell som arbetar stenhårt för privatisering av vattendistribution och -behandling. Författaren är övertygande i sitt argument då hon slår fast att framtidens krig inte kommer att utkämpas om olja, utan om rent vatten.
Knäckande fakta
Barlow erbjuder läsaren ett bastant infopaket om problemets karaktär ur både miljövetenskaplig, social och politisk synvinkel. Man blir som läsare nästan andfådd då fakta på fakta om hur akut situationen är radas fram.
Utgångspunkten är att alla kontinenter står inför en aldrig tidigare skådad brist på färskvatten. En femtedel av världens befolkning lever i allvarlig vattenbrist och vi har upp till en miljard törstande klimatflyktingar att vänta. Åttio procent av alla världens sjukdomsfall bottnar i förorenat vatten. Var sjunde sekund dör ett barn till följd av smutsigt vatten. Vattenförorening och rubbad vattencirkulation antas dessutom vara en lika stor orsak till klimatförändringen som växthusgasutsläppen.
Beskrivningen av Världsbankens, FN:s och andra internationella organisationers ”lösningar” på problemen gav mig en nästan oemotståndlig impuls att banka huvudet i väggen. I nyliberal anda erbjuds länderna i det globala syd allt oftare två usla alternativ: privatisera vattentillförseln (och all annan offentlig service också, för den delen) eller bli utan understöd. Lobbningen för att öppna vattenmarknaderna går het också i väst och exempelvis Frankrike, Spanien och England har till stora delar redan privatiserat.
Fastän Barlow målar upp en oroväckande bild av även FN:s välvillighet och kompetens, så har hon tydligen inte själv helt tappat tron på den institutionen. Året efter att boken utkom år 2007, blev hon nämligen specialrådgivare i vattenfrågor till ordföranden för FN:s generalförsamling.
Mäktig vattenkartell
Enorma vinsthungriga vattenföretag såsom franska Veolia och Suez åtnjuter enligt Barlow de internationella institutionernas totala beskydd. De kan i allsköns ro pumpa upp grundvattnet i det globala syd nästan gratis, exportera en del till rikare länder och sälja resten i landet i fråga – till den som har råd att betala.
Undersökningar visar att vattentillgången och saniteten hos den fattigaste befolkningen i länderna i det globala syd inte alls har förbättras till följd av de multinationella företagens intåg. Tvärtom har tillgången i många fall försämrats och priserna skjutit i höjden då offentliga strukturer slopats. Att företagen har väldigt få initiativ att erbjuda vatten till människor som inte kan betala är föga överraskande.
Som Helsingforsbo får man en extra klump i halsen då man inser att regionens busstrafik sköts av Veolia Transport och att hälften av stadens avfallshantering sköts av Suez Environnement. Att jag indirekt stöder vad Barlow kallar ”en ny form av kolonialism” genom att åka buss eller slänga en soppåse är allt annat än en skön insikt.
Bilden blir bara mörkare då hon beskriver hur företagen kan dra stater inför rätta om de ändrar sig och vill sköta vattentillförseln själv. I åtminstone sju fall har stater dömts till ersättningssummor som är större än landets BNP.
Men parallellt med problemen berättas också historien om ”vattenkrigarna” (för att låna författarens benämning) som kämpar för en mer solidarisk vattenpolitik. Ett positivt exempel är Bolivia och vissa andra latinamerikanska länder, där folkets motstånd har tvingat företagen att dra sig tillbaka. Till den intresserade kan jag rekommendera filmen También la lluvia (Till och med regnet), som utspelar sig i den bolivianska staden Cochabamba under de våldsamma sammandrabbningar som bröt ut år 2000. (Filmen kommer att visas 14.3 på Arbis, se annonsen på sidan 4. Red. anm.)
Sex år senare
Vissa saker har förändrats under de sex år som gått mellan bokens originalutgåva och den finska översättningen. Resultatet av mitt googlande antyder att de vattenreningsteknologier som Barlow varnar för, och som vid bokens utkomst användes i relativt begränsad utsträckning, sedermera har blivit alltmer etablerade.
Vattenföretagen ser stora pengar i att framställa dricksvatten via rening av avfallsvatten och avsaltning av havsvatten med hjälp av en process som kallas omvänd osmos. Vetenskapsmännen har däremot ställt sig kritiska, eftersom de anser att processen är miljöskadlig och att vattnet som produceras är hälsovådligt. Men då jag nyligen besökte Sydostasien var så gott som varje vattenflaska märkt med texten ”renat med omvänd osmos”. Det här betyder sannolikt att asiaternas vatten idag allt oftare kryddas med spår av läkemedel, hormoner, antibiotika och diverse kemikalier.
Men på en front har det skett en positiv utveckling. Tidigare har internationella toppmöten inte gått med på att definiera vatten som en mänsklig rättighet, utan istället använt definitionen ”mänskligt behov”. Men år 2010 utropade FN äntligen vatten och sanitet till mänskliga rättigheter. Det här var ett steg i rätt riktning och en viktig milstolpe för vattenkrigarna. För den som läser boken blir det ändå lite långrandigt då författaren mångordigt propagerar för vatten som mänsklig rättighet, och man med facit i hand vet att resolutionen i dagens läge redan finns.
Den stora frågan är i vilken utsträckning resolutionen verkligen leder till ett försvagande av vattenkartellens makt och förbättringar på fältet. Det får man kanske svar på om man läser Barlows nyutkomna bok Blue future – Protecting Water for People and the Planet forever (House of Anansi Press 2013). Men även den mest optimistiska torde hålla med om att fastän resolutionen var en bra början, så har kometen ännu inte ändrat kurs.
Johanna Warius
Maude Barlow: Veden varassa – Globaali kamppailu oikeudesta veteen. Intokustannus, 2013. Översättning: Olli-Pekka Haavisto.
