Jonas Karlsson gör en förträfflig rollprestation som populistisk och maktlysten tyrann i Dramatens uppsättning av Richard III – och Lars Huldéns nyöversättning är en njutning för örat, skriver Valter Holmström.
I Dramatens uppsättning av Richard III återfår en klassikernas klassiker sitt liv. Shakespeares krönikespel om kung Richard III:s uppgång och fall är en intrigmättad och intensiv pjäs som samtidigt ger djuplodande skildringar av maktens mekanismer. Och Dramatens iscensättning imponerar, en komplicerad pjäs med ett förbryllande antal karaktärer blir både tydlig och koncis i regi av Stefan Larsson, utan att förlora mycket av sitt innehåll.
Richard III av England, även känd som Richard av Gloucester, har gått till historien som en machiavellisk tyrann, inte minst tack vare Shakespeares pjäs (även om det numera är omstritt om han faktiskt var grymmare än andra kungligheter). Hans tillträde till den engelska tronen 1483 och hans snara fall 1485 i slaget vid Bosworth Field, har också gjort honom till något av en symbol för maktens förgänglighet i historiens mytologi, och det är även det tema som Shakespeares pjäs cirkulerar kring.
På en modernistiskt avskalad scen träder rollpersonerns fram som om de var finklädda för en fest, männen i vita skjortor och blankputsade skor, kvinnorna i svarta klänningar – på något vis tidlöst men ändå historiskt förankrat. Scenens mitt består av en långsamt roterande cirkel på vilken karaktärerna poserar eller sitter stilla, medan själva skådespelet utspelas framför och runtomkring dem. Som Fortunas hjul, där människans uppgång och fall ständigt återspelas, en metafor för pjäsen som helhet där karaktärerna knappt hinner vända ryggen till innan de får en dolk i den. Och i alltings mitt rör sig Richard III – ömsom fjäskande, ömsom hotande häller han gift i öronen på folk. Hänsynslöst och effektivt klättrar han närmare tronen genom intrikata allianser och svek.
Jonas Karlsson gör en förträfflig rollprestation som Richard, här en karismatisk sociopat. Han är ivrig, maktlysten och lätt att identifiera sig med. Karlsson kommer publiken nära och riktar förtroliga repliker till åskådarna, i vilka han muntert kommenterar sina egna dåd som om vi var hans medbrottslingar. I sin skämtsamhet och slughet är han både underhållare och tyrann, populist och diktator.
Elegant språkdräkt
I den här uppsättningen blandas hela tiden komik med tragik. Det myller av karaktärer som finns i pjäsen har lösts så att varje skådespelare spelar många roller: genom att knäppa upp skjortan och ändra röstläge går exempelvis Torkel Petersson från att vara lord Hastings till att bli hertigen av Clarence utan nämnvärd friktion. Stundvis sker rollbytena ändå kanske lite väl snabbt, och det krävs en del koncentration eller förhandskunskap för att veta vem som är vem vid varje givet ögonblick.
Uppsättningen utmärker sig också av ett fungerande dramatiskt språk. Det är Lars Huldéns nyöversättning från 2003 som används, och den passar väl in i den tidsförflyttning pjäsen gjort, med en stil som lyckas kränga gränsen mellan originalspråket och en modernare språkdräkt och med eleganta repliker som ställvis kryddats med nyanser av Stockholmsslang. Jag sitter som på nålar när karaktärerna avfyrar den ena snillrika repliken efter den andra i underbar Shakesperiansk jargong, elegant som en fäktningsmatch men ändå med poetisk tyngd.
Mellan de intrikata dialogerna sker morden, och dråpslagen faller mångtaligt som hagelkorn. Fast döden är sällan direkt synlig i Dramatens föreställning, den representeras istället av en filmsnutt av den bortgångnes ansikte nedsölat med blod. Detta är en modernisering som pjäsen kanske kunde ha klarat sig utan. I originalpjäsen sker döden bakom kulisserna. Det dolda våldet har ofta en förmåga att skrämma mer än det synliga. Men med så många dödsoffer ger filmsnuttarna en tydlighet som en modern publik kanske behöver, en punktlista för att hålla reda på det mänskliga bortfallet.
Och Richard blir slutligen själv ett offer för den makt han spelar med, ett korn som mals ner i det politiska maskineri som är så mycket större och mera känslolöst än han själv. I skådespelets sista berömda replik uttrycker Richard III i full desperation hur litet makten är värd, då Fortunas hjul vridits från uppgång till fall.
Valter Holmström
Foto: Roger Stenberg
William Shakespeare: Richard III. Regi: Stefan Larsson. Översättning: Lars Huldén. Scenografi: Rufus Didwiszus. Kostym: Nina Sandström. Ljus: Jenny André. Peruk & Mask: Eva-Maria Holm, Veronica Liljeblad. Skådespelare: Jonas Karlsson, Björn Granath, Rebecka Hemse, Ingela Olsson, Gunilla Nyroos, Irene Lindh, Danilo Bejarano, Torkel Petersson, Christopher Wagelin, Reuben Sallmander. Dramatens stora scen, till den 29 maj.
