Under sitt besök i Finland i mitten av februari hann Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt inte bara delta i EU-valtillställningar, utan också dela med sig av sina erfarenheter av det arbete Vänsterpartiet gjort under den senaste tiden. Med tanke på att Vänsterpartiet är det svenska riksdagsparti vars understöd för tillfället ökar mest, är det fråga om erfarenheter som borde intressera den finländska vänstern, som i sin tur kämpar med ett stagnerat väljarstöd och interna konflikter. Fastän såväl partierna som den politiska situationen i länderna skiljer sig på många sätt, har Vänsterpartiet lyckats med åtminstone tre målsättningar som man gärna kunde ta modell av här.

För det första har man profilerat partiet genom att välja ett politiskt tema som man koncentrerat sig på. I Vänsterpartiets fall har det varit ”slut på vinst i välfärden”, ett krav som en stor majoritet av den svenska befolkningen enligt opinionsundersökningar håller med om. Vänsterpartiet vill stoppa all utförsäljning av tjänster inom skola, hälsa och omsorg till privata företagsaktörer. Genom detta krav har Vänsterpartiet klart kommunicerat vad man står för och vad man i en eventuell regeringsbildning inte kommer att kompromissa om. Samtidigt möjliggör det för partiet att profilera sig genom ett innehållsmässigt krav, istället för att marknadsföra själva partiet eller ett fåtal enskilda personligheter.

Det andra man lyckats med är programarbetet. Genom att omfördela resurser inom partiet har man satsat på att stärka det politiska arbetet. Det har gett partiet möjlighet att jobba genom färdigt underbyggda och förberedda förslag, oberoende av om det gäller landsbygdspolitik eller en förkortning av arbetstiden. Just ett regionalpolitiskt program för hur man ska trygga servicen på landsbygden var Sjöstedts svar på hur det kommer sig att allt fler bönder meddelat att de i nästa val kommer att rösta på vänstern.

Sist men inte minst verkar begreppet rödgrön politik inte alls vara lika svårbegripligt i Sverige. Jämfört med diskussionsklimatet i Finland är det avundsvärt hur enkelt det åtminstone utåt sett verkar vara att i vårt västra grannland kombinera en stark arbetarprofil med en ambitiös klimatagenda och en uttalat feministisk linje. Denna självklarhet bör den finländska vänstern anamma, istället för den nuvarande rödgröna linjen som tyvärr främst kan beskrivas i termer av ”å ena sidan, å andra sidan”.

Vänsterförbundet har möjlighet att profilera sig som det enda finländska parti som kombinerar närings- och arbetslivspolitik med en tillräckligt ambitiös klimatpolitik. I ett land med en industri i häftig strukturomvandling och i en situation där få partier klarar av att formulera ett svar på vad man i framtiden bör satsa på, är ett starkt fotfäste inom såväl facket som miljörörelsen det som kunde utmärka den finländska vänstern och måhända leda till ett liknande profillyft som man lyckats med på andra sidan Östersjön.

 

Li Andersson

är ordförande för Vänsterunga

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.