Bort med det gamla in med det nya. Den ständigt pågående historiens radergummi far fram som en schaktmaskin och avlägsnar fiskare, hamnarbetare och akvarellmålare. Istället för trista kajer och stora magasin får den vackra havsvyn sällskap av nybyggt och härligt och snyggt och projektledare och arkitekter och frilansande copywriters och vvs-killar. På samma gång avsändare och mottagare i en framtidsoptimistisk men välbalanserad mix av trä- och betongytor.
Sanna Hartnor skriver i sin debutsamling Hamnen lyhört och behärskat om en medelklass som är fången i en stor dröm om självförverkligande och lycka. Hartnor, som häromåret utmärkte sig i bokförlaget Brombergs antologi Mot denna sol, är mån om att formen inte ska ställa sig i vägen för analysen och låter raderna vara lika fyllda av rymd som de lägenheter hon vandrar runt i.
Havets fria vidder lockar en sökande men försiktig skock. De fräscha lägenheternas öppna planlösningar speglar ett öppet sinne. Eller också inte. Visionen ska ju helst inte kompromissas bort av trist realpolitik som tvingar den eleganta trappan att bli en avlastningsyta och förvandlar ”vasken / till avfallsförvaring”: Men arkitekterna vet att publiken, konsumenten, användaren måste hanteras varsamt. Man får inte styra för mycket. I det blanka prospektet får det största rummet namnet master bedroom, ”arkitekten litade / på de boendes fåfänga / ingen vid sina sinnens / fulla bruk / skulle ställa dubbelsängen / någon annanstans”. Hartnor är våldsamt rolig men inte beroende av skrattets snabba gensvar och, vilket gör henne lite ovanlig i den svenska poesin, hennes satir blir aldrig predikande.
Hamnen är inte ett frontalangrepp på medelklassens självgoda byggande av arkitektoniskt acceptabla reservat, utan snarare ett stillsamt skärskådande av vad som egentligen ryms i det mentala hav som flyter över de vackra golven runt köksöarna. Inte så mycket som man skulle kunna hoppas, visar det sig. Ljust och luftigt kan vara nog så trångt.
Sebastian Johans
Sanna Hartnor: Hamnen.
Brombergs, 2014.
