Hirokazu Koreeda är Japans främsta filmmakare, en efterträdare till Yasujiro Ozu och Mikio Naruse. Koreedas humanistiska familjedramer är distinkt japanska, men samtidigt universella. Den forne dokumentärfilmaren har fått internationellt erkännande med bland annat After Life, Nobody Knows och Still Walking.
I Sin fars son avstår Koreeda från att samarbeta med sin ”filmfamilj” från Still Walking och I Wish. De skådespelare han anlitar här är inga större celebriteter, men både manuset och regin är så skickligt gjorda att berättelsen känns alltigenom trovärdig.
Sin vana trogen fokuserar Koreeda på barn i en värld där de vuxna ibland känner sig hjälplösa. Den här gången är det faderskapet som är hans tema.
Ryota (Masaharu Fukuyama) är framgångsrik arkitekt, gift med den eleganta Midori (Machiko Ono) och pappa till sexårige Keita. En dag får han reda på att hans barn blev förväxlat på förlossningssjukhuset.
Vad gör man i en sådan situation? Låtsas som om inget har hänt? Byter barnet mot sitt biologiska barn som uppfostrats av andra föräldrar? Försöker få vårdnaden om bägge barnen?
Ryotas första reaktion är allt annat än schysst, men mycket japansk. I Japan är det mamman alla skyller på om något går fel i barnets utveckling och skolprestationer. Hur kommer det sig att Midori aldrig anade oråd? Förväxlingen ger Ryota en ”förklaring” till varför Keita är så olik honom: pojken är inte alls tävlingsinriktad. Att vara snäll är närmast en last, menar Ryota. Omvärlden är hård mot dem som ”ger upp”.
Mötet med det par som uppfostrat deras biologiske son blir en chock. De tillhör en annan samhällsklass. Pappan (Riri Furanki) säljer begagnade tv-apparater, mamman (Yoko Maki) jobbar på ett billigt matställe. Men denna trebarnsfamilj är lycklig. Medan Ryota ser sin pojke som ett projekt som ska utvärderas och bedömas ger den andra pappan sina barn det mest värdefulla som finns: sin tid.
Hur som helst försätts de bägge familjerna i en omöjlig situation. Tragedi är ordet.
Sin fars son är Koreedas mest gripande och drabbande drama efter Nobody Knows. Filmen är stilsäker och intrikat. Ibland skulle jag önska mig mera av den andra familjens perspektiv (som i Asghar Farhadis drama Nadir och Simin – En separation), men det är strebern Ryota som är huvudpersonen.
Ryotas inre resa kännetecknas av förskjutningar, känslomässiga gungflyn och upprepningstvång som känns mycket logiska. Även hans fru Midori ges mycket utrymme. Hennes desperation kulminerar då hon föreslår för pojken som hon dittills trott vara hennes son: ”Låt oss rymma någonstans, du och jag! Pappa har ju sitt jobb.”
Filmen erhöll Juryns pris i Cannes. I mina ögon klarar den sig utan melodramatiska undertoner. Samtidigt ges åskådaren alla förutsättningar till en upplevelse av katarsis och får nya inblickar i föräldraskap och barndom.
Zinaida Lindén
Soshite Chichi ni naru / Sin fars son. Manus och regi: Hirokazu Koreeda. Foto: Mikiya Takimoto. I rollerna: Masaharu Fukuyama, Machiko Ono, Yoko Maki, Riri Furanki m.fl. Drama. Japan. 2013.
