Jubileumsåren drabbar oss igen, från det gamla Europa. Det är jämnt 2 000 år sedan den romerske kejsaren Augustus dog, år 14 den 19 augusti – månaden har ännu sitt namn efter honom. Han står som symbol för det romerska rikets guldålder i konst och kultur och för det centralstyrda imperium som ännu är ett politiskt ideal för en välordnad stat. Statens ekonomi skall baseras på skatteindrivning. Det var Augustus som utfärdade julevangeliets kända påbud att ”all werlden skulle beskattas”, bland andra timmermannen Josef med hustru Maria i hemstaden Betlehem. Principen blev faktiskt införd i hela världen och är välkänd också i Finland.
I augusti blir det också hundra år sedan första världskriget bröt ut – en stor sak för de direkt inblandade länderna. Särskilt krigets orsaker och frågan om vem som skall bära den historiska skulden för allt som därefter följde, det vill säga Hitler & Co, är än en gång ett diskussionsämne. Givetvis i Tyskland, som enligt alla andra var upphov till de båda världskrigen, och som därför rättvist bestraffades av the international community.
Finland befann sig under beskydd av det ryska rikets militär, krigstillstånd och utskänkningsförbud infördes också här i augusti 1914. Som mest hade Ryssland över 100 000 man i Finland under första världskriget, ungefär lika många som USA i Irak. Men hos oss väntar man förstås ivrigt på år 2017. Vad i Herrans namn blir det då? Hundra år av självständighet, kommittéer är redan tillsatta för firandet.
Den 29 januari 2014 var det exakt 1 200 år sedan den första tysk-romerska kejsaren Karl den store dog. Hans minne celebreras som sig bör i hela Centraleuropa, där han är statsgrundare och Founding Father framom andra. Han samlade sitt kejsardöme på nytt under en spira efter Västroms fall. Karl skapade sin egen Europeiska Union som sträckte sig ungefär från Danmark i norr till Italien i söder och från Ungern i öster till Atlanten i väster, en föregångare för den europeiska integrationen av de mest olika länder och folk.
Glansfulla utställningar och tjocka biografier (nya på tyska av bland andra Johannes Fried och Stefan Weinfurter) hör till de stora jubileumsåren. Carolus Magnus, Karl der Grosse eller Charlemagne kan ses än som ”tysk”, än som ”fransman”. Hans mest bestående residens låg i Aachen i dagens Tyskland. Karl sammanförde världslig och kyrklig makt till det bestående nätverk som alla senare tiders kristna furstestater stödde sig på. Makten byggdes med våld, krig, allianser och intriger, bekanta metoder genom tiderna.
Karl den store är på sätt och vis också Finlands tidigare härskare när det gäller kultur och språk. I en tänkvärd understreckare i Svenska Dagbladet till 1 200-årsjubileets ära den 29 januari skrev professor Anders Piltz, latinitetens stora förkämpe i Sverige, om kejsarens språk- och kulturpolitik. Det var nämligen Karl den store som förutom andra romerska riksbyggnadsidéer också återupplivade ett enhetligt och gemensamt språk för sitt rike. Latinet blev ”ingens modersmål men allas språk”. Inte precis allas språk, men den skolgångna elitens, fram till 1800-talets mitt även i Finland.
Skolsystemet från det karolingiska riket, med smisk och latinexercis under kyrkans beskydd, levde kvar i över tusen år. Under kejsarens ledning rehabiliterades det klassiska latinet, med en enhetlig grammatik och normering. Det normskapande gällde både kyrkligt och världsligt, texter och riter. Karl den store införde också många andra välbekanta och självskrivna ting, som en allmänt gällande skrivstil. Den karolingiska skriftens minuskler blev grund för alla senare latinska bokstavsformer, inklusive datorernas fula standardfont Times New Roman.
Latinet var för Karl den store ett politiskt instrument för disciplinering och domesticering av undersåtarna. Anders Piltz skriver att Karl genom latinet, som mobiliserade ratio och oratio, tanke och språk, förnuft och framställningskonst, kunde förvandla vilda, obildade människor till fogliga undersåtar. Skoldygderna flit och läraktighet förenade med ett oklanderligt latin i läsning, tal och skrift var kejsarens ledstjärnor i utbildningspolitiken. Det var också han som införde principen med godkända och allmänt gällande skolböcker, år 789. Vi är kvar där ännu.
Karl den stores utbildningsprojekt med latinet i centrum skapade det västra, katolska Europas kulturplattform för 1 200 år sedan. Anders Piltz vågar också ställa frågan vad som hade hänt om detta inte hade skett, och om Karl Martell dessutom hade förlorat mot araberna i slaget vid Poitiers 732. Från Finland sett hade kristendomens västgräns i så fall gått vid Ladoga. I våra lågstadier skulle barnen inte kladda med sina Angry Birds på mobiltelefonerna utan vagga i takt med utantilläsning av Koranen? Det vill säga gossarna. Och arabiskans sköna fonter skulle ligga överst i datorerna.
Omöjligt att veta hur det kunde ha gått. På Karl den stores 800-tal låg norra och östra Europa ännu mestadels utanför både kristendom och latin. Ansgar kom till Birka och Sverige först 830, och varjagen Rurik seglade till Novgorod och grundade ryska riket 862. Underskottet av stats- och övrig bildning i Europas norra periferi fylldes ut från det karolingiska rikets maktcentra.
Bland de nya böckerna om Karl den store finns en intressant undersökning av Horst Bredekamp, ett av konsthistoriens stora namn i Tyskland. Han skriver om Karl som ”den simmande suveränen” och om kejsarens politik när det gällde att avbilda sig själv. Det visar sig att Karl den store trivdes gott i Aachen just för de varma, svavelhaltiga källornas skull. Han inrättade sitt residens och dess berömda kapell i omedelbar närhet till baden och man vet, att han brukade löga sig i sällskap med sina närmaste män, med upp till hundra närvarande.
Vattnet förenade rikseliten med kejsaren. Hmm, här kommer man att tänka på andra sentida berömda badare som Mao i Kina, eller president Kekkonen i Finland. Mycket riktigt, Kekkonens bastu med tillhörande simbassäng på Ekudden i Helsingfors, samlade på sin tid en plaskande elit kring presidentens person, Karl den store i Finland.
Rainer Knapas
