För några veckor sedan köpte jag en e-cigg. Säljaren fick tyvärr bara sälja nikotinfri vätska men gav mig ett smakprov på äkta vara. Väl hemma testade jag manicken och den kändes genast som ett bättre substitut än alla de tuggisar, sugtabletter och plåster jag testat tidigare, kanske rentav alltför bra för att vara sant.

Så jag beställde ett parti äkta vara i en nätbutik, men tyvärr hann smakprovet ta slut innan leveransen var framme. Alltså bara att plocka fram de ”analoga” ciggarna igen. Och då råkade jag ut för en mycket konstig upplevelse: de vanliga ciggarna smakade skit, helt annorlunda än under alla de år man konsumerat paket efter paket. Nu var det plötsligt bara som att inhalera eldsvåda, sot och död, sånt som djur instinktivt skyr som pesten. Och jag tänkte bara att vad fan är det här. Hade min hjärna alltså under alla de här åren lurat mina förnimmelser för att få nikotin? För att sedan i ett nafs visa mig den sanna bilden när ett bättre alternativ dök upp?

Min avsikt är nu inte börja marknadsföra e-ciggar. Även om nikotin inte i sig är carcinogent, så är det ett livsfarligt gift på andra sätt. Dessutom började jag också undra om min konsumtion av nikotin rentav skulle öka med e-ciggen, för kolmonoxiden i vanliga ciggar gör en så illamående efter ett tag att man måste vädra lungorna. Bäst skulle det ju vara att sluta helt, men är så rädd för att tappa tankeförmågan på kuppen. Har ganska lite problem med att vara rökfri på flyg och sånt, men där behöver man inte använda hjärnan för där sjunker man ner i ett halvdement tillstånd där hjärnan bara behöver upprepa resonemang typ ”Här sitter man och smuttar på vin 10 000 meter över havet.” I värsta fall ett halvt dygn i ett sträck.

Men det är helt annat på marknivå. Här konfronteras man ständigt med en massa puckon som bara gör sitt jobb och kräver bevis på miljoner fåniga saker, minsta lilla grej måste förses med den där frasen från matteboken ”vilket skulle bevisas”. Till exempel som när den nitiske nyutexaminerade skattetjänstemannen ringde och frågade hurdant arbetsrum jag hade. Som om han skulle ha blivit klokare om jag svarat: nikotingula väggar och bruna gardiner, nä, inte kamelbruna utan dromedarbruna, du vet den där som bara har en puckel, käkar tistel och pruttar på som en barytonsaxofon. Men knappast var han intresserad av mitt arbetsrum på riktigt. Nä, det var nu bara nåt som skulle bevisas för att det skulle bevisas, verifieras för att verifieras, plitas ner minutiöst, registreras i ett oöverskådligt system och förvandlas till exakt rätt antal ettor och nollor för att få plats i systemet. Och eftersom jag ingenting svarade så slutade mitt arbetsrum antagligen att existera, fast jag just nu sitter i det och försöker följa min tanke som upplöses i tomma intet som en luktlös rökslinga från e-ciggen.

Klart att man har ett arbetsrum om man arbetar, eller hade den nitiske tjänstemannen kanske kommit på misstankar att jag bara hade en arbetspulpet eller en galärbänk? 1001 i stället för 1010? Fan vet. Men jag tänker inte börja bevisa för er att det nog existerar. Nä, ville bara säga att när man en dag konfronterats med tiotals såna puckon här på jorden så har man rökt två askar minst. 10 000 meter över havet finns det sällan puckon och just inget behov av nikotin. Där degar tankarna ihop sig, virar sig omkring sig själva som oändliga cirkelbevis runt jetmotorernas enformiga brus medan solen bara fortsätter och fortsätter att gå upp ovanför Nordpolen utan att det nånsin blir morgon på riktigt. Och då, just då, behövs det inga som helst bevis. Vilket skulle bevisas.

 

Janco Karlsson 


Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.