805 Varför måste man utsätta sig för nya risker, sånt som man inte klarar av? Svar: För att uppnå något måste man det. Barndomen är ett enda risktagande. Man måste våga stå upp trots att man inte kan balansera utan genast faller. Man måste ta det första steget för att senare kunna gå. Utan infektionssjukdomar och illamående – inget långvarigt välmående. Så småningom lär man sig att balansera för att kunna fortsätta experimentera, inte skrika så mycket när man faller, hitta rätt proportioner på risktagandet. Det hör till uppväxten att ta initiativ, söka kontakt, bli avvisad, prova på nytt. Den som inte blir avvisad minst sju gånger om dagen lever fegt, sa en dansk terapeut jag en gång träffade.

Och längre fram – ta alla vuxenlivets risker utan att gripas av polisen, gå i konkurs, spela bort andras pengar, falla ner och dö. Och hoppas att andra som rår över mångas framtid är aktsamma med oss, inte startar krig, bygger kärnkraftverk, sabbar klotet vi lever på – för det finns risker man inte kan ta, områden där man inte kan pröva sig fram i evighet.

Jag är rädd för en massa saker, och märker ibland hur mycket otryggare jag är än andra på vissa punkter. Men också modigare än andra i fråga om annat. Varför har jag inte hållit fast vid de trygga ställena, kan jag undra, trygga jobben, trygga mänskorna? Hur kunde jag vara så dum att jag lämnade Finland år 1989 och flyttade till Sverige! Om jag hade vetat hur jobbigt allt skulle bli hade jag aldrig gjort det. Eller hade jag? Varför har jag kastat mig in i det ena efter det andra och stått där helt rådvill och skyddslös, famlande, fumlande, trampande fel och med ljudet av dörrar som stängs bakom mig i öronen? Korkad? Modig?

Jag menar inte att jag ångrar nånting, för allt har lett vidare. Det blev bra i Sverige efter en tid. På många sätt har allt gått framåt hela tiden och jag lever. Men jag vet att det blir mycket fel på vägen, stundtals är jag för vilsen för att må bra. Var går gränsen för det här eviga, ivriga skuttandet och landandet i fel tunnor? Vad är dumdristigt och gör mig bara illamående och otrygg, vad är nödvändiga risker som måste tas för att inte sluta leva och stelna i formerna?

Konstnärligt skapande och att stiga fram i offentligheten är definitivt ett ångestladdat risktagande. Inte bara skapelseprocessen, som kan vara nog så smärtsam, utan mest av allt de sociala följderna, mottagandet. Först vid mötet med en eventuell producent, och om man passerar nålsögat, mötet med ensemblen, sen publiken och kritiken. Tanken dyker upp ibland att jag kanske har nånting att berätta. Jag kan få lust att pröva på utmaningen i att sätta ihop det, se om det kan intressera nån mer än mig själv. Men när jag ser mina kolleger plågas av en ogin kritik undrar jag om jag ska ge mig in i leken igen – har jag kanske tagit nog med risker ren?

Sju avvisningar om dan? Gulp.

 

Anna Simberg