Walt Disney Presents Goofy (1941), ”The Art of Skiing”:
Skiing is fast becoming the most popular of all winter sports. And small wonder, for there is no finer conquest than that of a mountain; climbing its glorious winter mantle of glittering white. Skiing is a sport that appeals especially to the rugged wide awake out of doors individuals… [Långben sover och snarkar gott tills en skrällande väckarklocka sätter schvung på hans ben]. Who leaps from his bed at sun-up in joyce and anticipation to the thrills that lie in store for him…
Berg har alltid förtrollat människor, i alla tider, på alla platser. På grund av sin relativa närhet till himlen ansåg man bergen heliga, bergen antogs vara hemvist åt gudarna eller andra spirituella väsen. Så var till exempel fallet för de antika grekerna som tänkte sig att Olympos var de tolv olympiska gudarnas boningsplats. Uluru i Northern Territory i Australies får figurera som ett annat exempel på ett ultraheligt berg (fast det geologiskt handlar om en stor sten, Ayers Rock), bebott av heliga andar. Machu Picchu, Mount Everest, Fuji, Etna, Kailash, Áhkká – alla mer eller mindre gudahotell à la Parisienne. Sinai, där Moses mottog de tio budorden – ett heligt, alltför heligt terapimottagningsrum (Ten Steps to Successful Living).
På 1700-talet när den moderna estetiken vaknade till liv var det brukligt att göra en skillnad mellan det vackra och det sublima. I sin studie från 1757, A Philosophical Enquiry into the Origin of our Ideas of the Sublime and Beautiful, beskriver Edmund Burke vackra objekt som små, runda, mjuka, utsmyckade med skira färger. (En solnedgång på en sandstrand med en Piña Colada nära till hands?) Som kontrast till det sockersöta vackra står det sublima, som Burke karaktäriserar som något grovt, tandat, spetsigt, skarpt, gränslöst, mäktigt, skrämmande, farligt och mörkt.
Immanuel Kant dyker djupare in i det sublima. I sin Kritik av omdömeskraften (1790) skriver Kant att det finns två typer av situationer som ger upphov till det sublima. Det dynamiska sublima erfars i situationer då man står inför objekt som är gigantiska, mäktiga och potentiellt livsfarliga. I dessa situationer av dynamisk sublimitet inser människan sin maktlösa litenhet. I den andra typen av denna säregna erfarenhet är det våra intellektuella fakulteter som förvirras och förbluffas. I kontemplerandet av oändlighet, då vi inser att talföljder fortgår i evighet och vi kommer till insikten att universums gränslösa storhet övergår vårt intellekt, då står vi inför det matematiska sublima.
Kant poängterar att det inte är de övermäktiga objekten eller de infinita storheterna som i sig är sublima, utan sublimiteten finns enbart hos den upplevande personen. En Sankt bernhardshund erfar troligtvis inte någon vidare sublimitet inför Matterhorn. För att det sublima ska existera krävs ett medvetet jag. Därför kan känslan av sublimitet förstärkas genom det att den påminner människan om hennes frihet. Det är inte rymden eller Kilimanjaro som är sublima, it´s just all in my head. Från det sublimas perspektiv ljuder också ”In the mountains, there you feel free” som plötsligt uppenbar.
Denna T. S. Eliots versrad från The Wasteland var också mantrat jag ständigt hörde i mina tankar under en séjour i Chamonix denna vårvinter. In the mountains, there you feel free… En kort och koncis, helig formel som var lättare att mantriskt upprepa än Percy Bysshe Shelleys poetiska rader i Mont Blanc: Lines Written in the Vale of Chamouni (1817): ”I seem as in a trance sublime and strange / To muse on my own separate phantasy, / My own, my human mind, which passively / Now renders and receives fast influencings, / Holding an unremitting interchange / With the clear universe of things around”. Den mäktiga skönheten, den överväldigande känslan, den friska bergsluften, den glimrande solen från en blå himmel. Om man bara kunde fånga allt i en liten ask. Eller ens i en söt plåtburk…
Att skida i höga berg är som att ligga på en strand. Det kan finnas tusentals människor på stranden, men när jag stänger mina ögon är jag ensam. Havets brus är mitt brus, solens hetta är min hetta. Havets svalka är min svalka. Strandens upplevelse är min upplevelse, fast jag delar den med tusentals andra. Detta har aldrig stört mig. Detsamma gäller alpina äventyr. Från stolliftens panoramautsikt ser alla människor i backarna runtomkring ut som små myror. De stör mig inte. Bergsluften jag andas är min, det är mina ögon som bländas av solens bländande styrka, det är min egen fantasi som utmanas av bergens hemligheter. Jag har absolut ingen rätt att bli förargad över det faktum att jag inte är den enda som vill njuta av denna storartade natur. Än mindre rätt att vilja begränsa andra människors rätt att vistas här.
Fast nu är jag ju kätterskt omodern. Jag borde irritera mig på att så många turister trängs vid min sida i liftköerna och på bergsrestaurangerna. Jag borde irritera mig på att människor flockar sig på after-ski-vin-chaud-terrasserna. Jag borde irritera mig på alla kitschmänniskor som står och köar för att betala för alla möjliga alpprylar till souvenirer, när det enda jag vill ha är ett paket Gauloises. (Vilket inte är sant för även jag älskar souvenirer och låter aldrig bli att i farten köpa magneter, servietthållare, pappersblock och plåtburkar på vilka ortens sevärdheter dekorativt är förevigade.) Jag borde förakta all massturism med allt pack som det innebär, åkande charterflygplan och specialbeställd buss.
Som om det var ett tecken på högre grad av upplysning om var och en tog ett reguljär- (eller privat) flyg från Helsingfors till Genève, och egen taxi till Chamonix? Definitivt bättre statushygien, men inte mer ekologiskt.
Hur politiskt inkorrekt det än är att prisa charter-massturism, så tycker jag det skenheliga hyckleriet är mycket värre – då man föraktfullt kritiserar andra människors blotta existens på Helsingfors internationella flygfält, vilka kanske länge sett fram emot sina semesterresor till Kanarieöarna (ett resmål som ju dessutom är ett ekologiskt val gentemot oupptrampade stigar på Madagaskar), då man själv är på väg på ett viktigt möte till … Stockholm.
Eller så kan vi ju också förbjuda turism, nu när förbud är på tapeten. Let´s go Taleban! Ska vi inte göra klart i saken och förbjuda Den blomstertid nu kommer, för helvete? Och förbjuda julevangeliet på skolans julfester? Man får ju inte reta upp ateister. Men eftersom man enligt samma logik då inte heller får reta upp kristna så borde vi också förbjuda julgubben och påskharen, för att inte nämna påskhäxan och hennes nedriga svarta katt.
De rättlärdas förnuft övergår mitt förstånd, till den massiva grad att jag nästan erfar en viss känsla av sublimitet. För att komma ner på jorden igen drar jag mina söndagskalsare på mig och tittar på Långbens bergsäventyr där han gör osannolika tricks i Sugar Bowl Ski Resort, i Kaliforniens Sierra Nevada. Även det ett heligt berg.
Jag i Alperna? Vinterkur i bergen. Bergtagen själ(v)medicinering. In the mountains, there you feel free.
Julia Kneževič
