Europas nationella offentligheter måste öppna sig för varandra, säger Carl Henrik Fredriksson i en intervju om det politiska samtalets förutsättningar.
Carl Henrik Fredriksson är chefredaktör för och en av grundarna till Eurozine, ett nätverk för över 80 europeiska kulturtidskrifter och en nättidskrift som publicerar översättningar av framträdande texter. Med tre andra redaktörer och skribenter skrev han i höstas en manifestaktig artikel, ”Creating a space for debate”, som lyfter fram kulturtidskrifternas roll i den europeiska offentligheten. Med anledning av denna har Ny Tid ställt några frågor om villkoren för ett gemensamt politiskt samtal i Europa
Du och dina medförfattare uttrycker en förhoppning om att valkampanjerna inför parlamentsvalet ska medföra en verklig politisk diskussion som överstiger snäva debatter om påbud och förbud från Bryssel, men som inte heller försvinner i tid- och platslösa abstraktioner. Har du sett tecken på att förhoppningen infrias?
– Nej, tyvärr lever de mest etablerade medierna inte upp till den bild de ger av sig själva som en av demokratins grundpelare – den tredje statsmakten fungerar dåligt utanför nationalstatens gränser. Visst präglas de europeiska politiska institutionerna fortfarande av ett ansenligt ”demokratiskt underskott”, men där har det ändå hänt en hel del på senare tid: parlamentet har nu mer att säga till om än tidigare och den 25:e maj står för första gången europeiska representanter för de politiska lägren mot varandra i ett val som, åtminstone symboliskt, också handlar om vem som ska bli kommissionspresident. Men medierna har inte hängt med i den utvecklingen. Det är alldeles för få gränsöverskridande perspektiv i dagspress och etermedier.
Fredriksson påminner om att det självklart finns undantag. Ett svenskspråkigt exempel är Dagens Nyheters pågående reportageserie om Europas flyktingpolitik.
– Här görs det mycket tydligt att det inte längre är möjligt att med något slags värdighet i behåll återvända till nationalstatliga förhållningssätt; det är bara med gemensamma ansträngningar och en gemensam politik som de europeiska länderna kan möta de utmaningar som hundratusentals människor på flykt undan krig och fattigdom utgör – eller människor som helt enkelt söker sig till Europa för att förverkliga drömmen om ett bättre och drägligare liv. Men samtidigt visar dessa reportage också hur väsensskilda inte bara olika länders syn på migration är utan även hur olika politiska ideologier står emot varandra.
Den här typen av artiklar utgör ändå undantag. Det mesta som går under beteckningen ”Europabevakning” inskränker sig till att rapportera om ett eller annat beslut fattat i Bryssel eller Strasbourg.
– Det här räcker inte om man verkligen gör anspråk på att utgöra grunden för en offentlig diskussion som i slutändan kan legitimera demokratins institutioner. Politiken är inte längre begränsad till nationalstaten, medan mediernas perspektiv fortfarande är närmast exklusivt nationellt, säger Fredriksson.
Habermas modell
Redan för tio år sedan, i artikeln ”Att blåsa liv i en europeisk offentlighet”, avskrev Carl Henrik Fredriksson möjligheten av alleuropeiska publikationer, och satte istället tilltron till ett ökat idéutbyte mellan nationella dagstidningar. Men i ”Creating a space for debate” konstateras ändå att en sådan utveckling inte har skett, och att det fortfarande endast är kulturtidskrifterna som konstituerar en europeisk offentlighet.
Måste vi överge tanken på en aktuell och samtidigt djuplodande paneuropeisk politisk diskussion som når fler än de vanliga tidskriftsläsarna?
– Ånej! Att ge upp det hoppet vore att ge upp hoppet på demokratin – åtminstone så som vi känner den. Det finns en mängd problem med Jürgen Habermas offentlighetsteori, men det är ändå hans modell vi lutar oss mot när vi betonar mediernas roll i det demokratiska systemet. En europeisk offentlighet vore i Habermas mening en väv av medier och andra deliberativa forum där transnationella värderingar – eller, om man inte gillar ordet värderingar, transnationella praktiker – kan formuleras, formas och omformas och överstatliga politiska institutioner kan hämta sin legitimitet.
National- och Europamedborgare samtidigt
Fredriksson påpekar att Habermas länge hoppades på att nya pan-europeiska medier skulle bilda grunden för en sådan transnationell offentlighet. Men nu har även han givit upp det hoppet.
– I februari i år, i ett tal riktat till ledande tyska socialdemokrater, konstaterade han att en övernationell demokrati faktiskt inte behöver något ”europeiskt folk”; det räcker med att människor förstår att de är nationella och europeiska medborgare samtidigt. Men för att dessa medborgare ska kunna delta i en gemensam europeisk diskussion, en politisk viljebildning som det heter med ett typiskt Habermas-uttryck, måste de nationella medierna utföra ett ”komplext översättningsarbete” och ge plats för diskussioner som förs i andra länder och med andra perspektiv.
Fredriksson säger att det de facto var något liknande han beskrev i den där artikeln från 2004.
– Och om Habermas nu har ändrat ståndpunkt kan det mycket väl hända att en och annan tidningsredaktör också kommer att förstå att det bara är genom att öppna sig gentemot andra nationella offentligheter som man också fortsatt kan spela en viktig roll i ett europeiserat demokratiskt samhälle.
Tidskrifternas långa minne
Samtalet med Fredriksson kommer in på att dagspressens kris paradoxalt nog kan leda till att man äntligen upptäcker den potential som finns i samarbeten mellan till exempel dagstidningar och tidskrifter.
– På så vis kan den djuplodande och ofta gränsöverskridande diskussion som förs i tidskrifterna ta plats i den större och bredare offentlighet som utgörs av etablerade dagstidningar – och deras webbplatser, specialutgåvor för läsplattor och så vidare…
Tror du att det verkligen går att odla ett fruktbart samspel mellan snabba och långsamma flöden, mellan dagspolitiska debatter och kulturtidskrifter?
– Jag är säker på att ett sådant samspel är möjligt. När dagspressen nu tvingas att omdefiniera sin roll och hitta sin plats i ett nytt medielandskap är det fullt möjligt att det är just sådana former som kommer fungera bäst: medier som inte bara möjliggör samspelet mellan olika genrer och tempi utan som faktiskt lever av just de synergierna. Det vore dumt av tidningsutgivarna och tidningsredaktörerna att inte försöka inkorporera det långa minne och den vida utblick som kulturtidskrifterna representerar.
De flesta – inte alla, men de flesta – tidskriftsredaktörer skulle välkomna en sådan invit, tror Carl Henrik Fredriksson.
– En av de svåraste utmaningarna för alla former av journalistik och reflektion är dock att motverka den både tidsliga och rumsliga fragmentering som de digitala medierna för med sig. Jag har väldigt svårt att se den återgång till en enda gemensam offentlighet som flera mediekritiker menar håller på att ske under 2010-talet. Inte bara nischade bloggar, mailinglistor och diskussionsforum (typiska fenomen under 2000-talets första år) utan också sociala medier förstärker uppdelning i polariserade halvoffentligheter skilda från varandra. En sådan medieverklighet kan aldrig fungera som grunden för ett gemensamt samhälle. How much in common must a community have? frågade vi oss på en Eurozine-konferens för några år sedan. Rätt mycket, tror jag. Åtminstone en gemensam offentlighet.
Text och foto: Fredrik Österblom
