Max Weber menade att kapitalismens uppkomst delvis möjliggjordes av protestantismens fokus på hårt arbete, sparsamhet och idén om vikten av ett världsligt kall vid sidan av det religiösa. Protestantismen banade väg för kapitalismen genom att främja egenskaper som behövdes för den ackumulation av privat kapital som var nödvändig i en kapitalistisk ekonomi.
Den amerikanska sociologen Arlie Russell Hochschild menar att feminismen på samma sätt har banat väg för det hon kallar för ”det intima livets kommersiella anda”. Med det avser hon en ekonomiserad nyordning av kärleksförhållanden, där de i ökad mån ses som nyttigheter som har ett pris, som investeringar som ger utdelning. (Nu handlar det alltså inte om pengar som byter händer eller konto, utan om en typ av känslokultur.) Där kvinnans roll tidigare var att stå för villkorslös kärlek och självuppoffrande omsorg, har hon i sin roll som hustru, flickvän och älskarinna blivit alltmer lik mannen. Trots att mannen förvisso också har ändrats har kvinnans mer radikala ”emancipation” förändrat klimatet för den romantiska kärleken och äktenskapet i en riktning där ingendera parten längre (symboliskt) står för det villkorslösa, och ingendera självförglömmande går upp i det gemensamma. Hochschild talar också om det här som en ”kulturell nedkylning”.
Calvin och Luther skulle givetvis ha haft ågren över sambandet mellan deras religiösa tänkande och den mest rovgirigt materialistiska maskin som mänskligheten har uppfunnit. På samma sätt skulle många feminister få en ärta i näsan av Hochschilds påstående. Men det ska väl märkas att hon inte formulerar någon egentlig anklagelse: hon säger inte att feminismen producerat en mer kalkylerande, mer egennyttig relationskultur, utan att feminismen (oturligt nog) har berett väg för en sådan. Hon säger inte heller att det här är irreversibelt.
Artikeln som jag här hänvisar till behandlar amerikansk relationslitteratur från 1970- och 1980-talen och publicerades första gången 1994. I sina slutanmärkningar noterar Hochschild att det bland nyare böcker kanske finns flera sådana som är både ”moderna” det vill säga mer jämställda och ”varma” alltså mindre kalkylerande. Skulle hon gå till en nordisk lekpark idag (eller prata med nordiska 30-50-åriga akademiska pappor) skulle hon också kunna notera uppkomsten av en ny ”varm” manskultur (och förväntningsram) där familjen ställs i ”första rummet”. Jag har också märkt att mina manliga kollegor och vänner pratar minst lika emotionellt om sina barn som kvinnor av min generation gör.
Men därmed inte sagt att frågan om det privata livets kommersiella anda skulle vara en 1900-talsfråga. Hochschild kom för några år sedan ut med boken The Outsourced Self: Intimate Life in Market Times, som handlar om hur produktifiering och marknadstänkande erövrar allt fler aspekter av våra (läs amerikaners) privata liv.
Också den israeliska sociologen Eva Illouz, som (född 1961) är drygt 20 år yngre än Hochschild, har på 2000-talet gjort karriär på sambanden mellan den sena kapitalismen och vår(a) känslokultur(er). Hon skriver bland annat om sambandet mellan den psykologisk-terapeutiska människosynen och den senkapitalistiska ekonomins villkor. Med den psykologiska människosynen avses en bild av människan som vuxit fram med en ökad sekularisering och en rad av nya expertiser kring själslivet: psykologi, psykoanalys, psykoterapier. Det är tanken om människan som en varelse med inre djup och en signifikant livshistoria som återspeglas i nuet i form av mental sjukdom eller hälsa – en varelse vars lidanden och brister skall lindras med terapeutiska expertinterventioner.
Den här ”psykologiska människan”, menar Illouz, är inte motpol till kapitalismens villkor, utan i själva verket också en väsentlig del av det hon talar om i termer av ”emotionell kapitalism” – formandet av våra känslor och upplevelser i samklang med de ekonomiska villkoren. Den psykologiska människosynen medför en förståelse av människolivet som ett förbättringsprojekt som också samtidigt, eller kanske egentligen, är ett anpassningsprojekt. Samtidigt som vi söker jämvikt, och söker oss själva, strömlinjeformar vi oss för att klara av rådande ekonomisk osäkerhet, ökad rörlighet och svagare, mer tillfälliga sociala band. Det här är i och för sig idéer som Illouz delar med en stor mängd andra forskare och polemiker. Det som kanske utgör hennes mest personliga insats är hennes studier i hur marknadstänk och psykologi/terapitänk går hand i hand i vanliga människors upplevelser av kärlek, förälskelse, äktenskap och letande efter en partner. Resultatet är en kärlekskultur som är hyper-rationell i betoningen av val, kriterier och villkor, samtidigt som den är extremt fokuserad på själva relationens känslointensitet och påbjuder konstant ”relationsarbete” för att ”hålla gnistan vid liv”.
Summa summarum blir löftet om ett bättre liv (och ett bättre jag och bättre förhållanden) en boja som fängslar oss vid marknadsvillkor, marknadslogik och marknadsmetaforik.
Jag är själv mycket fäst vid den här typen av analyser, där det vi misstror (konsumtionskapitalism) visar sig vara intimt sammanlänkat med något som vi uppskattar eller litar på (psykologisk-terapeutisk sakkunskap). Samtidigt vet jag förstås att många blir frustrerade och illamående av dem, eftersom de tycks leda till ideologiska grumligheter och återvändsgränder. I det här fallet är den naturliga följden dock inte att man omfamnar konsumtionskapitalismen, utan att man även börjar misstro terapikulturen.
Men det man förstås bör påminna sig om innan man kastar sig i armarna på kapitalismkritiken, omstöpt till terapikritik, är att människor under alla omständigheter på ett eller annat sätt får jobba med sina känslor för att anpassa sig till yttre omständigheter. Det ”djupa” arbetet med en själv, den nödvändiga uppfostran av barn, den självförglömmande arbetsetiken, liksom inlärningen av vanliga känslokoder som hjälper en att inte skratta på begravning eller gråta på redaktionsmötet – allt det här är känslomässig och upplevelsemässig anpassning som inte bara begränsar oss, utan som också befriar oss till att leva ett fullt mänskligt och kanske också lyckligt liv.
Nora Hämäläinen
