En dag kom ambulansen efter mig. Så där bara. Jag hade tänkt att jag skulle åka hem följande dag, men den tanken blev jag ensam om. Vet ni hur lång tid två månader är om man ligger och stirrar på ett vitt tak, utan tidningar, böcker, radio, tv, besök? Jag vet. Inte så särskilt lång. Man vänjer sig. Och så fanns ju den ständiga spänningen där: När får jag åka hem? Om en vecka? Två? I övermorgon? Kanske på fredag?

När det äntligen skedde – nej, vad skriver jag – när det skedde blev det en tisdag. Nu vill jag tillbaka.

Forskaren i mig vill tillbaka, Vivi-Ann vill tillbaka, människan i mig vill tillbaka. Till sjukhuset-sjukhusen, till dårhuset, fängelsesjukhuset. Det sistnämnda kom jag aldrig att besöka. Jag sade bara bestämt att det här är ett vanligt sjukhus, jag sade vad det hette och vi var där för att vi var sjuka, inte för att någon hade lurat oss dit. Det hindrade inte de övriga patienterna från att fortsätta att planera hur de skulle ta sig ut, även vapen nämndes. Medelåldern på just de här patienterna var över åttio. På dårhuset var jag en hel dag från morgon till kväll. Det var en dag när skeendena omkring mig var sådana att jag fick för mig att jag bara drömde att jag var ”normal”. I själva verket var jag kanske precis lika borta som alla dem omkring mig som drabbats av minnessjukdomar och kunde bete sig på de mest otroliga sätt. Eller också var det ingen dröm utan jag som höll på att bli totaldabbig efter allt jag upplevt (nätterna kan inte beskrivas på det här utrymmet). Just de här mänskorna fick jag vara med allra längst, just dem saknar jag allra mest. Jag har deras telefonnummer, men de tappar bort sina telefoner, de kommer inte åt dem när någon ringer, de vet kanske inte vem jag är, har aldrig hört talas om mig.

De är ändå inte flera än tre. Ni gissar kanske att det behövs lite fler för att fylla upp tiden som blir över när taket upphör att intressera. Ni har så rätt. Jag längtar tillbaka till varendaste en som jag stötte på under den här tiden. Vårdarna, ofattbara mängder av människokunskap (framförallt de afrikanska killarna!). Av tålamod, uthållighet, ömhet, yrkeskunskap, respekt för patienten. Och så de sjöng! De måtte vara tillsagda att göra det. I korridorer, i sjukhussalar, medan de bytte kackablöjor på en extra nedsmetad patient. En dag tog sig fyra sköterskor för att dansa flamenco mellan sängarna: en från Finland, en från Estland , en från Pakistan, en från Kenya. Olé! Också läkarna var okej, fast de var i minoritet och de varken dansade eller sjöng.

Please, släpp in mig. Fast den där livräddningsavdelningen kan jag klara mig utan.

 

Vivi-Ann Sjögren

författare, skådespelare, före detta patient


Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.