Tove Jansson tycktes ha något slags direkt tillgång till alla våra innersta drömmar och önskningar” skriver Philip Teir i förordet till den nyutgivna novellsamlingen Meddelande, ursprungligen publicerad 1998. Meddelande innehåller noveller i urval från Janssons tidigare samlingar och de allra sista texterna hon skrev 1998. Den jubileumsutgåva av boken som nu föreligger är fint formgiven av Sanna Mander.

Min personliga Janssonfavorit är Anteckningar från en ö, inte minst den magnifika slutscenen i vilken det åldrade paret tar farväl av sitt förflutna genom att låta en drake fritt flyga iväg över himmel och hav. En annan, återkommande favorit har varit novellerna, som knappast kan beskrivas som annat än briljanta. Viktiga milstolpar i finlandssvensk litteraturhistoria är givetvis skildringarna av samkönade par, i tider när något motsvarande inte kunde tänkas, än mindre formuleras. Personkonstellationerna är ofta triangulära, som i novellerna Den stora resan och Dockskåpet eller i samlingen Rent spel. Jansson värjer sig inte mot svartsjukan och rivaliteten, de får förekomma, och de förekommer.

Arbete och kärlek, färgkomposition och personrelation, miljö och sinnestämning harmonierar i samtliga texter. Detaljen är viktig: linjeföringen ska vara perfekt, liksom ljuset, ornamenten i trä ska vara handsnidade, filtpennan ska vara en medium point 0,5 millimeter. Perfektionen och yrkesskickligheten ger upphov till en sensuell njutning hos läsaren. Det är som att befinna sig i ett rent rum, fritt från ljud, dofter, damm och rådd.

Janssons konstnärskap är villkorslöst, det kan inte väljas bort eller läggas åt sidan. Är man tvungen att följa sin stjärna så är man. Gestaltningar av konstnärskapet återkommer i ett flertal noveller och fungerar som bakgrund för en psykologisk, ofta mycket komplex och ambivalent, mänsklig problematik. Ibland sätts verkligheten på spel – det skapade konstverket går sin egen väg och antar så småningom skrämmande proportioner.

Effektfullast i sammanhanget är novellen Svart-vitt som avslutas med följande rader: ”han arbetade snabbare och snabbare men innan hans penna kom fram till mörkret vände sig rummet han tecknade och störtade utåt mot sitt fall”. Novellen tematiserar indirekt en manlig illustratörs blinda kärlek till den vackra, vita hustrun, under vars mentala tyngd han håller på att kvävas. När klyftan sedan öppnar sig i golvet är den otvivelaktigt svart.

Festligast är Brev från Klara, som består av några brev till olika mottagare, författade av en gammal och bitskt humoristisk kvinna. Brevnovellen blir en fulländad karaktärsbeskrivning och spänner över ett helt liv. Förutom karaktärsskildringen är Janssons triumf alltid miljöbeskrivningen, oavsett om det handlar om ett vintrigt Helsingfors i Vargen eller ett varmt och erotiskt laddat Venedig i En kärlekshistoria.

Väljer du Meddelande som semesterläsning lär du inte bli besviken, ta bara en formulering som komprimerar lyckans förutsättning: ”han förblandade inte sin tacksamhet över det han ägde med det han längtade efter, de yttersta önskningarna har sitt eget reservat”. Ganska ljuvligt, eller hur?

Eva Kuhlefelt

Tove Jansson: Meddelande.
Schildts & Söderströms, 2014

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.