En kvinna i korselden

av Heidi Johansson

Hon har hotats, gripits, förföljts och avlyssnats av den syriska regeringen. Trots att författaren och aktivisten Samar Yazbek hör till landets priviligierade folkgrupp, har hon vägrat att tiga om grymheterna i sitt hemland.

Facebooks nyhetsflöde av idylliska solnedgångar och söndagsmiddagar trasas sönder av bilder på brutalt dödade barn. Ibland byter mina syriska vänner sin profilbild till en svart ruta. Texterna är ofta lika svarta, desperata, rasande. De bor alla utomlands, men fortsätter påminna oss andra om det som varje dag, obevekligen, utspelar sig i deras hemland. Jag har flere gånger tänkt skriva till dem, men snubblar alltid på orden. ”Det är så synd att… Det är hemskt att… Det är obeskrivligt att…” Jag skäms över hur sällan jag själv tänker på Syrien, över mina tafatta försök att göra någonting. En dag har en syrier bosatt i Finland fått mail från en skola i Polen, de undrar om han ska semestra i Syrien i år, och om han vänligen under sin semester kunde vända sig till den polska ambassaden i Damaskus för att sköta några pappersärenden. Finns det människor som inte vet? Att ingen semestrar i Syrien just nu. Att inga ambassader är öppna, förutom den iranska. FN har slutat räkna de döda. Och ändå arbetar så många, bland dem författaren, journalisten och aktivisten Samar Yazbek som denna text småningom ska handla om, för att vi ska veta vad som händer. För att vi ska vara förvissade om att demonstranterna inte har några vapen. För att vi inte ska tro att det bara rör sig om strider mellan religiösa grupperingar. Och kanske också för att vi inte en dag ska kunna säga att vi inget visste.

Prisbelönt

Samar Yazbek föddes 1970 i kuststaden Jableh i Syrien i en privilegierad alawitisk familj. Hon studerade arabisk litteratur på universitetet, och har arbetat som författare i ett flertal olika genrer; romaner, noveller, film och TV–manus, journalistiska texter samt kritik. Yazbek har varit en av de aktivaste författarrösterna som stött mänskliga rättigheter och protesterat mot regimen. År 2010 utsågs hon till medlem i gruppen Beirut39 som en av 39 arabiskspråkiga författare under 40 år. Två år senare fick hon flera prestigefyllda priser, bland annat Pinter Prize, men också svenska PEN:s Tucholskypris för sina rapporter från det syriska upproret. Ifjol fick Yazbek emotta Oxfam Novib-priset. Sedan sensommaren 2011 har hon bott i exil i Paris och rest runt för att berätta om sina böcker och om upproret i Syrien. Hösten 2013 gästade hon Göteborgs bokmässa och höll seminariet ”Mod och sanningslidelse”.

Måste ta ställning

Samar Yazbek började sin skrivande bana som romanförfattare. I boken Heavenly girl utmanar hon syriska tabun.

– Tabun existerade inte i min värld, berättar Yazbek i Göteborg. Jag tänkte inte alls på tabun, utan tänkte i stället att jag äger hela livet.

Nästa bok, som Marie Antell nyligen översatt till svenska och som Ordfront utgivit – En mörk strimma av ljus – handlar om två kvinnor som är beroende av varandra, om deras kärleksrelationer och om maktspel.

Många har undrat hur Yazbek kombinerar det fiktiva och det dokumentära skrivandet.

– Jag har en idé med skrivandet. Jag liknar det vid ett träd vars rötter finns i verkligheten, medan grenarna kan finnas i fantasivärlden.

Idén till En mörk strimma av ljus, recenserad i Ny Tid nr. 48/2013, fick författaren när hon gjort ett reportage om ett liknande tema. Hon kom då i kontakt med ett par minderåriga, fängslade flickor som dömts för brott de begått. En av flickorna hade, enligt domen, mördat en dam hon jobbat för. I sin bok undersöker Yazbek olika slags förtryck och våld som uppstår då fattiga familjer blir tvungna att sälja sina döttrar till rika familjer.

– Det är inte så självklart vem som är offret och vem som är bödeln. Offret kan bli en bödel för sitt eget offer. Maktfaktorer och maktpositioner har utövats i mitt hemland. Våldet, det dagliga förtrycket, det har man inte vågat tala om.

I den nyaste boken, A Woman in the Crossfire som utkom 2012 på engelska, överger Yazbek romanformen för dokumentären. I boken framgår tydligt hur besviken hon är på många av landets intellektuella som inte vågat ta ställning, som inte uttalat sig om upproren. Hon anser att författare och intellektuella ska handskas med verkligheten, och berättar att hon tagit till ett dokumentärt grepp för att det just nu var nödvändigt.

– Också vi intellektuella och författare ska handskas med verkligheten. Regimens media försökte lansera lögner och föra fram dem som sanningar. För mig var det viktigt att skriva ”sanningen” som jag såg den. Jag gick ut på gatan och anslöt mig till demonstranterna. Var det ett lätt beslut? Ja, självklart. Revolutionerna började i Tunisien och Egypten, redan då ville vi demonstrera och visa att vi är med.

Vem är vem?

Något som slår mig när jag läser A Woman in the Crossfire är – kunde Samar Yazbek på något sätt tänka sig att upproren och våldsamheterna hon beskrev under våren 2011 ännu skulle fortsätta 2014? Att hundra dagar skulle bli tusen, tvåtusen … Tio dagar efter att demonstrationerna börjat skriver hon ”jag vill bara att det här ska vara över snart”. Yazbek var ett aktivt vittne under de första fyra månaderna av uppror, vilket var livsfarligt för henne i egenskap av alawit (Syriens styrande klick, inklusive president Bashar al-Assad är alawiter, red.anm). Hennes aktivism, och det faktum att hon sällade sig till demonstranterna, gjorde hennes familj så bestört att de fråntog henne alla privilegier och frånsade sig släktskapet. Säkerhetsagenter delade ut flygblad i hennes hemstad där stadsborna, inklusive familjen, ombads döda Yazbek. Paradoxalt nog hade Yazbek kunnat publicera de tidigare böckerna just för att hon är alawit – hon har fått ta sig an mycket kontroversiella och tabubelagda teman som författare från en annan samhällsklass kunde ha straffats för. A Woman in the Crossfire har inte publicerats i Syrien, men cirkulerar som underjordisk litteratur.

Arbetet med dokumentationen och träffarna med räckan av vittnen – demonstranter, läkare, grannar, desertörer – tär märkbart på författaren. Hon kedjeröker, gråter, skriker, får svårt att sova, blir beroende av lugnande mediciner, tvingas flytta upprepade gånger inom Damaskus, allt eftersom säkerhetspolisen hittar henne. Ibland skriver hon om sig själv i tredje person – som om allt detta inte hände henne, som om allt bara var för ofattbart. Vittnesbörden hon hör handlar om den grymmaste, mest utstuderade tortyr, episoder så makabra att man av någon slags självbevarelsedrift först vägrar tro dem. Yazbek tvingas också själv bevittna vad som händer i ett av de hemliga tortyrfängelserna som hon kallar helvetet. Under arbetet låtsas Yazbek själv vara ovetande om det mesta, och med naiviteten som skydd försöker hon fråga vakter, soldater, säkerhetsstyrkor vad som pågår när det under våren 2011 plötsligt dyker upp allt fler kontrollpunkter, och den militära närvaron blir alltmer påtaglig. Vakterna har helt tydligt order att tiga som muren; hon får samma svar varje gång, nämligen ”ingenting”. Det är ingenting som pågår. Utom soldaten som till slut tappar fattningen och skriker:

– Jag svär till gud, om du någonsin vågar dig tillbaka hit ska jag ta din hud och göra den till en trumma!

syrien demonstration foto gwenael plaser

Foto: Gwenael Plaser

Boken präglas också av Yazbeks, och läsarens, frågor angående vem som representerar och representeras av vem. Vilka är de mystiska männen som en efter en hoppar ur bussen och urskillningslöst börjar skjuta? Vilka är prickskyttarna som avrättar folk bakifrån? Vem är det som dyker upp och vaktar Yazbeks portgång? Vilka är demonstranterna? Desertörerna? Läsaren – åtminstone denna läsare – känner sig minst lika bortkommen. Det är demonstranter, infiltratörer, landsförrädare, armé, säkerhetsstyrkor och shabiha, regimens spöktrupper. Den som talar väljer själv epitet. Och det är vänster, sekulära, liberala. Alawiter, sunniter, druser, isma’ilier, salafister, kristna.

Inte religion

En av de lögner som mest aktivt lanserats av regimen, och som Yazbek försöker punktera i sin bok, är att upproret skulle vara en konflikt mellan religiösa grupperingar. Enligt Yazbek handlar kriget inte alls om religion, utan det är en revolution.

– Men om Bashar al-Assad blir kvar vid makten, är det klart att jag ser en risk att vi går mot inbördeskrig, vilket kan utvecklas till ett religiöst krig. Motsättningarna blir större och större. Varje gång jag besöker Syrien är det värre och värre. Vi går mot en lång svart tunnel, mot ett helvete. Det är nu drygt 3 år sedan revolutionen började. Problemen har blivit flera och mycket mer komplexa, vilket minsann inte gynnat revolutionen.

Konflikten eskaleras också på ett mycket genomtänkt sätt – regeringen sätter in stöten där de vet att den gör mest ont. Apotek bränns, el- och vattendistributionen begränsas, människor tillåts inte begrava sina döda eller hjälpa sina sårade. Människorna utsätts till och med för ett mjölembargo för att de ska svälta.

Många har undrat varför Samar Yazbek alls väljer att ta del i konflikten, eftersom just hon inte skulle behöva göra det.

– Det här är en viktig sak. En av vakterna i fängelset frågade ”Varför är du ute? Dessa människor kanske har sina anledningar – men du?” Jag svarade honom att man inte alltid behöver vara personligen utsatt för orättvisor för att ta del i samhällelig debatt.

Yazbek, som jobbat aktivt med kvinnofrågor och under upproren startat en kvinnoförening, ser också revolutionen med feministiska förtecken.

– Kvinnorna i arabvärlden, för mig är de aktiva, delaktiga, modiga. Syriska kvinnor har deltagit i revolutionen från den första dagen trots att kvinnor utsätts för hårdare straff: det finns oräkneliga hotade, förföljda, torterade, mördade kvinnor. Detta förtryck är resultatet av decennier av diktatoriskt styre i Syrien. Våldet mot folket visar på ett salafistiskt, fundamentalistiskt förhållningssätt. De vill att kvinnorna ska leva som för 200-300 år sedan, de vill utesluta kvinnorna ur kampen, de vill att vi ska vara kvar utanför historien. Om inte regimen faller kan vi inte börja vår revolution som kvinnor.

Dö inte, mamma

Yazbek är själv skicklig på att varva det vardagliga med det absurda, det naivt välmenande med det makabra, så som det är när man lever i ett undantagstillstånd. Efter de mest hårresande tortyrscener låter Yazbek regeringen tala: ”Vi förbereder oss på att inleda en dialog med oppositionen.” Efter en annan lika makaber scen ger hon ordet till EU:s ”utrikesmininister” Catherine Ashton: ”Den syriska regimen har tappat sin trovärdighet.” FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon uppmanar presidenten att upprätta en dialog med demonstranterna och uppger sig vara besviken på det statsstyret gör. Sedan säger Yazbek det i klartext: ”omvärlden efterlyser reformer medan syrier dör”. Mitt under hemskheterna ligger hennes dotter och tittar på bröllopet mellan William och Kate av Storbritannien på TV, dottern bönar och ber att mamman ska sluta dokumentera konflikten. Jag har ingen annan! skriker dottern. Dö inte för det här!

Efter att Samar Yazbek hotats, gripits, förföljts, avlyssnats, efter att också hennes dotter hotats till livet, inser hon att hon måste lämna landet. Sensommaren 2011 installerar hon sig på hemlig adress i Paris, och har sedan dess kunnat resa runt och berätta om det som händer i Syrien. Det är en märklig känsla, att befinna sig mellan exil och hemland, säger Yazbek.

– Jag känner mig inte helt och hållet i exil, en del av mig är alltid i Syrien. När jag är där, är en del av mig alltid annanstans.

Eller som hon säger i boken: ”jag lämnar mitt hjärta här och flyter iväg som en tom ballong”.

Heidi Johansson


Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.