Tommi Toijas monumentala skulptur Det gudomliga skådespelet är det första betraktaren möter då den kommer in på utställningen Mutatis Mutandis (”Förändrade förändringar”) på Amos Andersons konstmuseum.
En tre meter hög keramisk fontän som tornar över en, och känslan att bära vittne till ett skådespel förstärks av salens omsorgsfulla belysning och ett sammetsrött draperi som täcker den bakre väggen.
Men vilket skådespel? I en makaber Manneken Pis-travesti står ett kissande barn på en piedestal kantad av delikata små dödskallar, oberört av den helvetesvision som utspelar sig där under. Piedestalen består av skrämda, kämpande, smutsiga gestalter som klättrar över varandra i en desperat strävan uppåt. Bassängen där vattnet samlas är en pöl av lik och slam och förrutnelse. Guldblommor spirar upp ur eländet som ett vackert ogräs.
Och pojken, likgiltig, ren och välmående, lätt svajande som om han var i fyllan, står överst och pissar i en oändlig ström på världens lidande.
– Det en bild av människan, kommenterar konstnären Tommi Toija.
För Toija är kissande pojkar inget nytt, men med Det gudomliga skådespelet tar hans konstnärskap en ny riktning. Tidigare har hans skulpturer, trots sina häftiga passioner, präglats av en ton av oskuld, mildhet och ironi.
Välståndets pris
Min omedelbara association är nästan en ordlek, den så kallade ”trickle down-effekten” i länder med stora inkomstklyftor: först blir överklassen jätterik, men med tiden påstås välståndet ”sippra ner” till de bredare folklagren. Modellen har såvitt jag vet inget empiriskt stöd, främst har den använts som en hoppfull fabel i offentlig diskussion för att motivera ett ojämlikt samhälle.
Sanningen är väl att skiten snarare än pengarna sipprar neråt här i världen. Bildligt talat. Och den här mekanismen är relativt osynlig för oss som står där uppe på piedestalen.
Priset för våra billiga t-skjortor betalas av utfattiga textilarbetare i Bangladesh, och massor av finländska arbetsplatser är beroende av att byggherrar i Dubai använder sig av indiska slavarbetare.
Renässansvibbar
Välstånd kostar, och är definitivt ett centralt tema i verket. Fontäner i sig är symboler för rikedom och bildning ända sedan antiken. Den oavbrutna vattenstrålen är ett ymnighetshorn. Men det är för grovt att begränsa läsningen till en enkel samtidspolitisk kommentar.
Det som gör konstverket fängslande snarare än plumpt och smaklöst är Toijas användning av renässansinfluenser. Helheten är makaber men inte motbjudande; det här är ett konstverk som ser bra ut, helt enkelt, och det estetiserande draget är i sig betydelsebärande.
Namnet på konstverket, Det gudomliga skådespelet, är en tydlig hänvisning till Dantes senmedeltida diktepos Den gudomliga komedin där den romersk-katolska världsbilden formuleras. Sammetsdraperiet, beskrivningen som skådespel, antyder också att verket inte ska betraktas som en bokstavlig samtidskommentar (exempelvis ”här pissar borgerskapet på underklassen”) utan som en estetisk liknelse i stil med Syndafallet.
Konstverket vimlar av estetiska ledtrådar, en Hamlet-gestalt lågt ner i piedestalen betraktar ett kranium som hen håller upp framför sig, och antyder att människan har ett själsliv också i helvetet. Det är också en påminnelse om att det inte bara är den kissande pojken som är en bild av människan, hela verket är det. Guldblommorna som skjuter upp ur förruttnelsen för tankarna till klassiskt stilleben och dess envisa koppling mellan död och skönhet. Låt vara att här då finns mer död och mindre skönhet än brukligt i salongskonst.
I utställningen Mutatis Mutandis ingår också Främlingar-serien, en skara deformerade, ensliga missfoster till vars skara mitt sinne hela tiden frestas foga de övriga museibesökarna.
Lasse Garoff
Tommi Toija: Mutatis Mutandis. Amos Andersons konstmuseum 15.8–27.10.2014
