Nu har jag gått och funderat på pauser.
Det rekommenderar jag verkligen också andra att göra: tänk på kaffe- eller rökpausen, på väntan på bussen eller hos tandläkaren, på köandet.
Om allt detta har de två svenska etnologerna Orvar Löfgren och Billy Ehn skrivit, för de har specialiserat sig på vardagslivet, på hur det är ”När ingenting särskilt händer”, som en av deras boktitlar lyder. Men den bok jag läst nu senast heter Kulturanalytiska verktyg och vill alldeles konkret visa hur man kommer igång med en etnografisk undersökning. Med stöd i egna fältanteckningar visar de hur mycket observationer man kan göra på en järnvägsstation eller genom att titta på gammal och ny hemelektronik i den egna bostaden eller följa med hur en kvinna sminkar sig eller en hemmafixare tillverkar en duschtrall.
Den teoretiska bakgrunden handlar, heter det, för det första om en inriktning på vad människan gör och känner, vilket ställer kropp och sinnen i centrum. Dessutom betonas hur den omgivande miljön och de fysiska tingen samspelar med människorna. Sist men inte minst handlar det om kultur som något som görs och upprepas i vardagens små händelser – händelser som alltså vid ett närmare betraktande kan ges djupare innebörder, placeras in i större sammanhang.
Skildringen av rökpausen är suggestiv:
”Röken lägger en fridsam ridå framför det man gjorde just innan, den förändrar rummet och sänker tempot. Intimiteten förstärks av att rökpausen ofta innehåller en speciell form av gåvoekonomi. Tidigt utvecklades konventionen att cigaretter är något man bjuder på. Är det ont om dem kan man i vissa fall låta den man har gå laget runt. I alla fall delar man på elden. Gruppens solidaritet förstärks av sådana små handlingar: ’Ska du ha eld?’ Rökpausen handlar också om dess orala sida. Man delar både luften och röken…”
Det är också en skildring som sätter fart på ens egna associationer. Själv har jag aldrig rökt men jag har avundats rökare deras speciella gemenskap, en gemenskap som säkert förstärks av att man är utsatt för samhällets ogillande: på sextiotalet vikarierade jag i flera olika Helsingforsskolor och på rasterna var det alltid de trevligaste lärarna som satt i rökrummet. För icke-rökare är det också långt svårare att skapa utrymme för ett kort, oförpliktande – men säkert ofta nog så viktigt – samtal med en annan människa än för rökaren som kan säga: ”Kommer du på en tobak?”
Men pauser kan också vara obekväma – en kvinna som var ny på jobbet beskriver sin situation såhär:
”Jag vill inte stå rakt upp och hänga bara. Jag kanske går på toaletten fastän jag egentligen inte behöver, köper en kopp kaffe fast jag inte är sugen, knyter om skosnörena. Jag vill verka upptagen med något, hitta en broschyr att läsa eller så. Jag vill inte framstå som ofrivilligt ensam i människors ögon. Om jag sysslar med något så känner jag mig säkrare, som om jag har valt själv att inte umgås med andra.”
Om jag känner igen mig?
Jo, så sannerligen, men det är en situation jag aldrig tänkt på att skriva om. Kulturanalytiska verktyg må låta som en akademisk bok men i själva verket är det en bok för alla som behöver stimuleras till insikt om hur mycket det finns att skriva om.
