Det låg en elektrisk spänning i luften år 2000. Vi gick in i ett nytt millennium, som om vi vände fram ett rent vitt blad.

Finlandsjungfrun hade bytt ut havrekärvan mot en mobilnalle och tovat sina blonda flätor till dreadlocks. Hiphopparna i Bomfunk MC’s f-f-freestylade sig in på den internationella musikscenen och Neo – Messiassymbolen för den uppkopplade generationen – ringde sig ut ur The Matrix och in på biografduken med en Nokiatelefon. Framtiden var här, och det var Finland som gick i bräschen för den.

År 2000 var den ekonomiska depressionen i Finland ett minne blott. IT-branschen exploderade och skulle bereda jobb för alla och envar. Innovationer skulle göra livet enklare, billigare och miljövänligare. Det talades om den ”globala byn” som internet skulle skapa, en ny era av gränslöshet och förståelse folken emellan.

År 2000 var osedvanligt fritt från synliga väpnade konflikter. Undantagen var Kosovokriget och evighetstvisten mellan israeler och palestinier. Tio år hade gått sedan Sovjets fall och ett nytt och öppet Ryssland var i görningen. USA:s president var en ex-hippie som spelade blues. Leende representerade Nelson Mandela och Desmond Tutu Afrikas framtid, medan BRIC-länderna inledde sin ekonomiska tillväxt. Efter det stormiga 90-talet var det nästan som om en tunn filt av lugn lagt sig över världspolitiken.

År 2000 var jag en 17-årig, storögd gymnasieelev som med tillförsikt såg på framtiden. När jag 14 år senare blir chefredaktör för Ny Tid går världen knappt längre att känna igen.

Då champagnekorkarna landat efter jubileumsåret kom krasch efter krasch, och allt började med de rent bokstavliga kollisionerna då två passagerarplan styrdes in i WTC-tornen i New York.

9/11-massakern startade ett jordskred vars effekter är påtagliga än i dag. George W. Bushs klappjakt på muslimer har fått arabvärlden att koka, och med avslöjandena om NSA:s övervakning har det blivit klart att USA:s inskränkningar av integritetsskydd och medborgerliga rättigheter har spridit sig världen över. Ryssland är tillbaka i sin konservativa, auktoritära fåra, och har med sina handlingar åter tagit kriget in i Europa.

IT-bubblan sprack, och några år efter det hotade hela den marknadsliberalistiska bubblan i väst att spricka – men lappades med skattemedel. Först rasade USA:s bolånemarknad, och sedan den spekulationsstinna europeiska ekonomin. Den påföljande åtstramningspolitiken har sedermera skapat en social kris av historiska mått. I dess kölvatten lyfter fascismen och rasismen igen sina vidriga huvuden.

”Ingen hade kunnat förutspå det här”, gnyr kören av högerpolitiker och Friedman-frälsta ekonomer. Men det är struntprat. Många har förutsett exakt det som hände, inte minst Ny Tids skribenter. Spaltkilometer har skrivits om USA:s förödande utrikespolitik, och om farorna med den nya storbolagsdrivna kolonialismen, kombinerat med en högmodig nonchalans för miljön.

Kanske ännu mer har skrivits om den globala ekonomiska politik som till slut kollapsade under sin egen omöjlighet.

Den ljusa framtiden som syntes på horisonten år 2000 var endast en chimär – ett lugn före stormen brakade loss. Men kanske var det den symboliska tidpunkten som fick många av oss att hoppas. Hoppas på att världen äntligen lärt sig av sina misstag och med hjälp av välinformerade beslut kunde ändra skutans kurs.

Tyvärr krävs det mycket fantasi för att uppbåda en likadan optimism i dag, då våra beslutsfattare gör samma misstag om igen – trots våra protester. Men vi måste fortsätta förutspå, protestera och hoppas. För att kunna förändra världen måste vi förstå den, och det är vår plikt att fortsätta lära oss hur den – hur vi som människor – fungerar. Och för det krävs att vi frågar, skriver, förklarar och debatterar. Ny Tid är en liten tidning, men vi är inte ensamma. Låt oss tillsammans vara optimister, och låt det vara ett manifest för min tid som chefredaktör.

Janne Wass

 

1 kommentar

Ernst Mecke 17 augusti, 2014 - 21:06

Being an old man I do have my difficulties with being an optimist, but I FULLY agree that every possible effort should be made to understand the world (and to spread the insights one might arrive at).
An important step in this direction would, I think, be that one learns to think in terms of MECHANISMS, up to and including mental mechanisms. To point to one example, one could ask what is going on in the head of Björn Wahlroos when he (as reported in Hbl of Ons 13.08. p.8, ”Wahlroos ser framtiden i väst”) in his sommarprat i Sveriges radio is praising the USA as ”ett föredöme”. And what is going on in the head of Staffan Bruun (and/or the responsible layouter) if this is presented in Hbl as if it were something to be taken serious? And what are the mechanisms which put Björn Wahlroos into his position, and all those journalists of Hbl who are eagerly promoting pro-American/anti-Russian propaganda into theirs?
The effect of all that propaganda is called ”en smygande kyla” by Li Andersson. Myself I should use clearly stronger terms than that – something like ”Western imperialism by loans & lawyers” (against which Russia tries at the moment to defend itself by ”more classical” means – a rather good interview concerning the situation in Hbl of Sö 17.08., pp 6/7, ”Ett krig kan bryta ut av misstag”; but one should read the WHOLE article).
Well, one could (and SHOULD) talk more about these matters (and possible ways how to tackle them). And to that anyway I am looking forward.

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.